Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Tristi amore. Skiss af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blottade på boklig bildning ehuru i
besittning af en underbar intelligensens
smidighet och, en fantasi, som satte
dem i stånd att af de hvardagligaste
företeelser sådana som blommornas
färgprakt, stjärnornas gnistrande, skuggans
svalka, männens och kvinnornas kamp
göra sitt tal rikt på behag och flykt.
Hvad beträffade dem som
salubjo-dos, var det mycket vanligt att just
de bäst utrustade af småstädernas dött- ,
rar i åldern femton till nitton år gåfvo
sig af till handelsplatserna vid
kusten för att tjäna. Det kallades så,
äfven när de inträdde i slafhusen . ..
Föräldrarne fingo en köpeskilling, och
flickorna själfva tillförsäkrades kläder
och kosthåll ungefär hvad som brukar
ingå i en icke fullt lyckligt gift
kvinnas någorlunda drägliga tillvaro.
De hade dock alltid hoppet att
lösköpas af någon man, hvilkens böjelse
de väckt, och icke sällan hände det,
att de blefvo gifta. Dessa kvinnors
uppträdande präglades därför
åtminstone på alla förstklassiga ställen af
samma önskan att behaga som i så
hög grad var utmärkande för den
spanska familjeflickan.
Middagen var slut. Vi hade rest
oss från bordet.
Kaptenen letade fram en cigarrstump,
som han hade liggande i en låda, och
började tända,
— Låt mig vara er vägvisare, sade
han mellan blossen, så får ni döma
själf. Jag har flera förträffliga små
väninnor...
Anbudet var välment.
Ett afslag skulle med säkerhet ha
sårat honom, och så bestämdes, att vi
skulle göra sällskap om aftonen, sedan
vi väl kommit i hamn och kaptenen
klarerat sina affärer med firman, för
hvars räkning han reste.
Skymningen föll hastigt. Hettan
försvann, och allteftersom ljusen tändes
längs den lilla stadens kajer och
esplanader, fylldes alla lokaler med folk.
Stjärnorna sprucko ut som blommor
öfver hela himlahvalfvet, så att man
tyckte sig höra liksom ett sorl
där-uppifrån. Öfver vattnet sprang den
första serenatan från en mandolin, en
trånfull baryton sjöng med rullande
errljud. Från ett halföppet kafé
hördes då och då de afbrutna takterna
af en orkester med piano, och inne
emellan de höga hvita husen ljöd
bullret från människorna, som flyttade ut
stolar och pallar på trottoarerna.
Man måste hålla sig midt i gatan,
om man ville fram. Här och där i
något hörn lyste redan lampan öfver
en madonnabild, här och där genom
någon öppen port såg man in till en
gård med palmer och cactéer. Den
var tom nu. Under dagshettan hade
den gifvit skydd och svalka. Här hade
människorna suttit med hängande
huf-vud, låtande tiden rinna förbi, helt
fyllda af dimhvita drömmar, helt
hän-gifvande sig åt denna stämning afljuf
trötthet, som man kan tro, att
Skaparen kände, när han betraktade sitt verk
och kunde finna allt ganska godt. ..
Men nu sedan solen försvunnit
medtagande dessa guldlänkar, som den
hållit öfver allas lemmar, hade folket
störtat ut på gatan. Och lifvet hade
begynt.
Vid en mörklackerad port stannade
vi. Kaptenen ringde, och vi blefvo
insläppta. Föreståndarinnan kom emot
oss med ett igenkännande småleende,
tydligen afsedt för oss båda, och bad
oss välkomna med en massa artigheter,
som jag inte begrep ett ord af. Hon
var korpulent och af ett godmodigt
ansiktsuttryck. Hennes rörelser voro
mjuka, och när hon klappade i
händerna, lade jag märke till den gratie,
hvarmed det onekligen skedde.
Signalen hörsammades, och inom
några ögonblick hade vi den lilla
hallen, där vi befunno oss, fylld af unga
kvinnor med blommor i håret. Och
vi hade att göra vårt val. Det vill
säga, det blef inte mycket fråga för
oss om att välja. Kaptenen hade sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
