Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Tristi amore. Skiss af Henning von Melsted
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifna väninna, som väntade honom
och säkerligen inte skulle dolt sin
förtrytelse, om han försmått henne för
någon annan, och hvad mig beträffar
tycktes det, som om jag också haft
min bestämda. Åtminstone fann jag
Vid min arm, innan jag hunnit se mig
om, en liten svartögd flicka med
jämna hvita kinder och röda läppar,
och då jag ju var van att låta mig
tagas, såg jag intet skäl att nu komma
med några invändningar.
Vi placerade oss i hvar sin rörsoffa
ute i hallen och Ango in glace, kaffe
och cigarretter. Kaptenen gaf en
pe-cetas för musik, och från ett
angränsande gemak hördes strax några
förberedande knäppningar på en guitarr,
snart följda af triangelns kling kling
och slagen af tamburin och kastanjett.
När musiken var öfver, drog sig
kaptenen undan med sin väninna. Jag
såg dem försvinna öfver en gård, öfver
hvilken stjärnorna lyste, själf blef jag
sittande kvar i hallen i det bleka
ljuset af några till hälften dolda lampor
och med den lilla främmande kvinnan
vid min sida. Det tycktes mig icke
då, att hon var mig mer främmande
än andra kvinnor, som jag suttit med
under det att nattens timmar dragit
förbi och ljusen framför oss brunnit
ned. Det föreföll mig overkligt, att
vi tänkte på skilda språk och att vi
icke skulle förstå hvarandra, om vi
talade. Jag såg i hennes ögon, som
voro så klara och drömmande, och
hon mötte mina. Jag tänkte på
hennes ungdom, ty hon var mycket ung.
Kanske Ack jag någon skiftning i mitt
ansiktsuttryck som berörde henne,
kanske var det endast en vanlig början
till hennes pliktskyldiga karesser, men
hon böjde sig hastigt ned och tryckte
sina läppar mot min hand, och denna
enkla rörelse uträttade hvad icke
hundra bevis på ömhet och deltagande af
andra kvinnor förmått. Jag började
tala om min hustru! — Detta som så
länge legat smärtsamt bundet hos mig
brast, och jag började tala om den
kvinna, som i mitt lif haft den heliga
andes helgande makt.
Förstod hon mig? Ja och nej!
Orden klungo väl främmande och
obegripliga, men tonen förrådde, att
jag talade om något som var mig kärt,
att det icke fanns något af gyckel i
min tanke, och liksom för den
obildade bondkvinnan det blott behöfves
att hon får höra något läsas med
biblisk rytmik för att hon skall få
andakt, så tycktes det som om mitt
tal med sina stigande tongångar, sina
pauser, sina korta utbrott, var nog för
att denna olyckliga flicka åter skulle
drömma den stora drömmen, som är
alla jordens kvinnors arf. . .
Åtminstone kände jag mig förstådd
hela tiden.
Jag tillhör dessa män, som icke kunna
tröstas af någon annan än af sig själfva.
Med en kvinnas hand i sin kunna de
sitta tills orden komma stigande som
en blodvåg till deras hjärta, och då
först äro de räddade. Då blir
förtvif-lan till vemod och vemod blir glädje,
och denna själ som lyssnar är världen,
som erkänner sin samhörighet med
ens väsen liksom sägande:
»Du är en del af mig. Du skall
icke förgås ouppmärksammad! Hvarje
smärta som Du erfar, hvarje nyans af
glädje eller sorg som rymmes i Din
själ, tager jag fasta på såsom på en
dyrbar yttring af mitt eget lif, ty Du
och jag äro ett.
Ett källsprång är Du, födt afhafvet
och födande hafvet.»
Detta hade min hustru kommit mig
att känna. Ingen hade så som hon
förstått att gjuta tystnad och stillhet
omkring mig och bota mitt sjuka
sinne endast genom att kalla fram ur
min själ barnet, som bor hos nästan
hvarje man och som kan tala enkla,
frälsande ord och rädda ur de svåraste
belägenheter.
Därför är det så förklarligt, att mitt
sammanträffande med denna kvinna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
