Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Tristi amore. Skiss af Henning von Melsted - Diktaröde. Af Sigurd P. Sigurdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle ha en befriande verkan på mig,
men då tänkte jag. icke därpå. Jag
njöt min lycka utan att reflektera öfver
dess orsak.
När jag slutat att tala, frågade jag:
Hvad heter du?
— Como se llama U?
— Mercedes! svarade hon.
Och det var allt jag erfor om henne.
Hon hette Mercedes.
Strax därpå hörde jag kaptenen tala
på afstånd och flera kvinnoröster som
svarade under höga. klara skratt.
När vi lämnat lokalen och befunno
oss på gatan, frågade kaptenen hvad
jag tyckte, och jag gaf ett sväfvande
svar.
Vi skildes snart. Han skulle
uppsöka några engelska bekanta, sade han,
och jag gick genom staden ut på
landet upp på en höjd för att få vara
ensam.
Här satt jag i flera timmar under
en lutande pinje med den hvita staden
under mig och drömde.
Först vid midnatt kom jag tillbaka till
fartyget och trefvade mig ner i min hytt.
Dagen därpå gick jag omkring och
letade ef^r porten till huset, där
Mercedes var, men fann den icke. Jag
ville icke fråga kaptenen, då jag
blyg-des öfver min sentimentalitet och
fruktade att bli genomskådad. Hvad
betydde också denna flicka för mig?
Intet! * Intet! En människa som
väntade på sitt öde, det var allt . .. Jag
har samma minne af henne som af en
skogssjö, vid hvars strand jag brukade
söka min bild som barn eller af ett
träd, hvars skälfning i vinden någon
gång kommit mig att stanna på vägen,
som om jag sett vålnaden af migsjälf
och min smärta. . .
På aftonen var lasten stufvad, med
högvattnet löpte vi ut, och sedan dess
har jag icke varit i Huelva.
DIKTARÖDE.
Af SIGURD P. SIGURDH.
TT an sög i sig sista skvätten af sin
^ Tom Collins, rörde med strået
bland de ännu osmälta isbitarne och
såg fundersam ut. Så bröt han
sönder röret och lade bitarne i glaset,
tände en cigarrett och i det han
lutade sig tillbaka mot den läderklädda
soffan, blåsande ut röken från sin
cigarrett i vida, blå ringlar, sade han:
— Du, lifvet är ändå något
egendomligt! Om jag kunde känna mig
fri från all den lumpenhet, alla dessa
småaktigheter, skvaller och intriger,
som dagligen möta en, då kanske
lifvet till slut vore väTdt något.
— Då lefde du ju inte — det vill
säga, då märkte du ju inte, att du
lefde på denna jorden.
— Du har rätt! sade han och han
suckade ut en rökring, som vidgade
sig, blef oregelbunden och bröt sig
långt borta vid ena ljuskronan i baren.
— Du har rätt, upprepade han efter
en paus — och jag är ledsen öfver,
att du nu som oftast har rätt. Men
så borde det dock icke vara! Lifvet
borde vara något fint — som ett
gästabud med borden dukade med
dyrbart porslin, många glas — slipade
glas, ser du! — och blommor,
mycket blommor. Och när man glammat
en stund, och sjungit och känt sig
som människa — ser du, då skulle
man veta gå, gå, ser du, innan man
blef för öfvermätt, för trött på
alltsammans, innan de starkare varorna
satts fram, innan ansiktena börjat glöda
och tungorna sluddra — jag menar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
