Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Diktaröde. Af Sigurd P. Sigurdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
innan allt det fula hos gästerna
började att synas.
— Ja, men kanske det är just då,
som drömmame taga form. När
pul-same glöda och ögonen lysa fuktiga,
när skrattet klingar och rosorna dofta
som mest döfvande, hvem skulle vilja
gå då? Då gäller det ju att intensivt
söka hålla lyckan kvar — lyckan,
sådan den är.
Hml Du sade drömmar 1 Drömmar I
Tror du på drömmar? Tror du på
något — du förstår, som man inte
kan förklara, som kanske funnits, men
som man vet att man aldrig upplefvat?
Något, som dock ibland kommer en
att tro på en jordexistens?
— Ser du, en gång drömde jag
något så underligt.
Jag såg ett landskap — träd,
floder och långt] i fjärran blånande berg.
Jag stod på en stadsmur som vakt,
som förpost, jag och ett par till. Vi
voro unga — de yngsta — vi voro
landets hopp. Jag stod där ensam
på den plats, man anvisat mig.
Det var natt. En natt med
stjärnor och underbar himmel. Luften var
ljum och tyngd af blomdoft. Och i
snåren utanför stadsportarne sjöngo
näktergalar.
Jag begrep just inte, hvarför jag
stod där. Jag bara kände med mig,
att det var den post, jag hade att
vakta, den plats, jag satts att fylla
och jag var glad att få räknas med
bland de yngsta.
Där borta i väster var allt mörker
och skugga. Solen var länge sedan
gången ned, men i öster, i öster du,
där glödde morgonrodnaden 1
Framför mina fotter låg hafvet
smekande, medan morgonvinden sakta
brisande började att krusa dess yta.
Och så bergen! Drömmarnas blå
berg med något af helig mystik
öf-ver sig.
En sådan nattl
Då och då ljöd en trumpetstöt. Klar
och gäll skar den genom tystnaden
— den eggade och tände, där borta
postade kamraterna och alla voro vi
unga, vi voro landets hopp.
Som jag så stod där, hörde jag
tassande steg. Jag vände mig om och
framför mig stod en kvinna. Hon
var ung — hon var vek och smärt
och i hennes ögon låg något af
drömmande mildhet. Men kring de fint
skurna näsvingarne låg ett drag af
lurande falskhet.
Hon var klädd i sitt hemlands dräkt.
Från skuldran nedhängde som en slöja
en tät sidenmantel, kring midjan bar
hon en gördel och på föttema hade
hon lätta sandaler. Men i sitt
kolsvarta hår bar hon vallmor, stora röda
vallmor.
Hon nalkades mig med mjuka,
glidande steg och räckte mig båda sina
händer. Jag tryckte dem —och vände
mig om att ånyo speja öfver hafvet,
ty därifrån väntade vi fienden. Vi
kunde skönja hans flotta vid
synranden.
Hon trädde fram vid min sida och
fattade min hand. Men ännu fasthöll
min andra hand spjutet. Jag stod ju
som vakt för landet — mitt land.
Hon trädde mig än närmare och
lutade sig mot min axel. Så stodo vi
länge och sågo ut öfver hafvet.
Så sade hon.
— Natten är ljuf, är den icke?
— Ja, den ärl
— Hvad orangerna dofta 1 De dofta
som i ett brudgemak. Du säger
ingenting!
— Jag vaktar!
— Hvad vaktar du? Fienden?
Inte kommer någon fiende! Fiender
har man inom sig själf — de äro de
värsta.
Och åter kände jag tryckningen af
hennes unga kropp mot min. Men
min blick gled fortfarande öfver
hafvet, mot synranden — mot fienden.
Så sade hon.
— Hör du näktergalarna? De sjun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
