Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Diktaröde. Af Sigurd P. Sigurdh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ga om kärlek 1 — och jag kände hen*
nes andedräkt bränna min kind.
— De sjunga om kärlek, återtog
hon som i en sakta hviskning.
Hon böjde ansiktet upp mot mig
och hviskade — jag bar dig kärl
— Jag har dig kär! Det lät som
en klagan, ett oförstådt hjärtas gråt.
Och min hand släppte spjutet — jag
omfamnade henne och våra läppar
möttes i en lång, en outsäglig kyss.
Natten var het, orangerna doftade,
de blå bergen stodo som mystisk
bakgrund mot de allvarshöga, evigt gröna
cypresserna — och jag kände hennes
läppar skälfva emot mina.
Det ljöd en trumpetstöt. Den skar
gäll och klar genom tystnaden, men
våra läppar hängde samman i en lång,
enande kyss och våra blickar hvilade
i hvarandra.
Då, med ensl
Har du sett blicken i en orms öga,
då den går till anfall? Så var
hennes. Har du sett hatet lysa grågult
och en kvinnas drag stelna i hat och
förräderi?
Så var hon! Och jag kände henne
stelna i min famn af gränslöst hat.
Hon var köpt. Jag höll henne kär
— och hon sålde mig.
I ett nu kände jag mig bakbunden,
en kade stacks i min mun. Jag ville
ropa, men jag kunde icke. Jag ville
sparka och slå, men jag förmådde ej.
— Jag var fängslad, förrådd.
Judas-kyssen var gifven mig af en kvinna
— — och mot mitt hemlands strand
närmade sig fiendens triremer–––––
Så fann jag mig åter på en af
tri-remernas roddbänkar smidd i bojor.
Bredvid och rundt om mig sutto mina
kamrater — de unga — de yngsta
— landets hopp. Förrådda äfven de!
Förråddal
Och bakom oss stodo pådrifvare
med piskor. Årorna lyftes och
sänktes, sänktes och lyftes alltjämt i sam-
ma takt — och ve den, som ej höll
takten! Ve den, som ej höll takt!
Och alltjämt rodde vi. Rodde for
vatten och bröd, rodde så länkarne
skuro in i fotleder och handlofvar,
rodde, enedan vi i stället velat knyta
händerna mot himlen och förbannat.
Men ve den, som ej höll takten!
Och genom årgluggarne sågo vi
landet ligga i grönska och sol, i
morgondagg och aftonsvalka — —
Har du varit nära döden? Har du
märkt den komma långsamt men
säkert — säkert och oundvikligt? Har
du hört vattnet — döden — forsa in
genom borrade skeppsplankor, fylla
rummen, stiga uppåt och med
skvalpande slag nå till ens fött er? Där
svalkar det till en början de sargade
fotlederna. Det kyler sårens sveda
— men det kyler till döds. Det
stiger uppåt, allt längre och längre.
Men ro, ro! Ve den, som ej håller
takten!
Och så sjunka sakta, men säkert,
sjunka in i det oundvikliga, hvarur
man aldrig går!
Men ända in i det sista rodde vi
— med dödskylda, stelnade armar
från hvilka blodet rann — rodde för
att in i det sista hålla takten — och
sjönko med blicken fästad på vårt
hemlands berg — de blånande bergen
i fjärran.
Så vaknade jag i kallsvett. — Det
var en ohygglig dröm. — Det var så!
Och han tände sig en ny cigarrett.
— Men ofta, när frågan om lif och
död trängt sig på mig och tillvarons
gåta synts mig mera underlig än förr,
har jag erinrat mig den. Och ser du,
det lönar sig inte, att höra till de
unga, det lönar sig inte att söka räkna
sig till landets hopp — vi sjunka alla.
Ro måste vi, ro för lifvetf Och ve
den, som inte håller takten!
Han knackade i bordet och beställde
sig en ny drink.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
