Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROMEO OCH JULIA 1903.
SKISS FRÅN ITALIEN
Af GUSTAF JANSON.
(Forts.)
K lltnog, hon och dottern voro
ensam–L*- ma och för dem åsterstod ingenting
annat än att i likhet med fadren vänta,
något, som särdeles väl
öfverensstäm-mer med det romerska lynnet. Under
tiden växte Virgilia upp till en
skönhet sådan som man ytterst sällan träffar
annorstädes än på Italiens klassiska
mark. Kraftigt byggd med breda
skuldror och starka höfter, smal
om midjan som en geting och med
en yppigt svällande barm var hon vid
sina sexton år hufvudet högre än den
späde löjtnant Angelo, som ilade in
genom dörren utan att ringa. Hon
mottog honom med strålande blickar
ur sina mandelformade gasell-ögon och
hela det vackra ansiktet lyste af fröjd
vid hans åsyn.
Äfven i en stad, där de ståtliga
skönheterna äro så talrika som i Rom,
väckte Virgilia Pradini uppseende
under promenadtimmen på Corson eller
då hon, alltid i modrens sällskap,
åhörde eftermiddagsmusiken på Monte
Pincios terass. Men hon föreföll
fullkomligt omedveten om den beundran,
som frivilligt kastades för hennes fotter.
Stolt och oberörd gled hon genom
hopen, som villigt lämnade henne plats,
och hon tycktes aldrig se de glödande
blickame eller höra de hänförda
utropen. Kall, oåtkomlig och kysk gick
hon sin väg fram, en sextonårig Venus,
som ärft släktens tradition att vänta.
Hur hon blifvit så ömt fästad vid
Angelo Buonmarito och han vid henne,
skulle ingendera af dem kunnat
förtälja. De nöjde sig med den
obestridliga visshet, som låg däri, att de
älskade hvarandra och begärde ej annat
än att allt framgent tillåtas göra det.
Löjnant Angelo hälsade sitt hjärtas
utvalda med en kyss, som hon besva-
rade eldigt men likväl reserveradt.
I detta ögonblick liknade hon mer än
något annat en stor, praktfull ros, vid
hvars doftande blomblad en liten fjäril
sugit sig fast, en fjäril, som tjusad af
dess vällukt och skönhet omöjligt kan
slita sig från den plats, där han hamnat.
Då kyssen hotade att blifva för lång
sköt Virgilia sin älskare ifrån sig och
tecknade åt honom att taga plats i en
soffa. Lydigt gick löjtnant Angelo dit
och satte sig på den illa stoppade
dynan, hvars nötta öfverdrag lät några
vresiga tagelstrån sticka fram i hörnen.
Virgilia slog sig ned på passande
af-stånd från honom och utan någon
förmedlande öfvergång börjades ett
samtal, som rörde sig om dagens små
skvallerhistorier. Virgilia pratade om
granname i huset och midt öfver på
andra sidan gatan, hvarpå löjtnanten
samvetsgrannt berättade, hvad han
snappat upp på café Aragno föregående
afton. I en stad där det skvallras så
ofantligt som i Rom, behöfva
samtalsämnen sällan tryta, och en timme
försvann utan att de båda unga märkte
det. Löjtnant Angelo var särskildt
upprymd denna förmiddag och hans
beskrifning öfver några bekanta damers
toaletter, narrade Virgilia att skratta
högt. Hon gjorde alls ingen
invändning, då han tydligen öfverdref, hon
visste, att hennes Angelo var
finsma-kare i fråga om fruntimmersdräkter
och hade ofta låtit honom råda sig för
egen del.
Men äfven klädningar och
skandalhistorier räcka ej att fylla ut en hel
förmiddag, hur ifrigt de än debatteras,
och då den första timmen gått,
uppstod en paus. Löjtnant Angelo visste
det vara sin skyldighet att underhålla
Virgilia, men hvarken hon eller han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
