Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att springa här dag ut och dag in? —
Signora Pradini väntade några
sekunder på ett uttömmande svar, men då
det tycktes ogörligt för löjtnant Angelo
att finna ett sådant, beredde hon sig
att fortsätta den straffpredikan, hon
utan tvifvel ansåg det vara sin plikt
som mor att hålla. Men Virgilia
förekom honom och svarade i den
älskades ställe.
— Vi vänta på att fä gifta oss.
Den vaxgula färgen i signora Pradi-
nis anlete förvandlades till likblek och
hon fräste några gånger som en retad
katta, innan hon dundrade vidare.
— Vänta och väntal Nämn aldrig
det ordet i min närvaro. I tio år
väntade din far att blifva befordrad,
han blef afskedad i stället. Femton
år väntade han sedan på en ny
befattning, då dog han. Så väntade jag i
fem år och fick ändtligen en pension,
på hvilken vi två svultit oss fram i
väntan på en förändring till det bättre.
Vår enda inkomst mista vi, när
Virgilia gifter sig och hvad ha vi då att
vänta? Jo nytt elände och nya obehag.
Er lön, Angelo, räcker precis till
kläder och cigaretter och den måste ni
till råge på olyckan dela med en far,
som springer efter hvarenda kjol han
ser och aldrig gjort annat än dumheter.
Hur kan ni inbilla er, att det, som
inte räcker för en, skall räcka för fyra?
Nej, jag vill ha ett slut på det här,
jag vill det, säger jag.
Hennes häftighet framkallade en matt
rodnad på dotterns kinder, då hon
enkelt svarade.
— Det blir ett slut, så snart vi
gifta oss.
— Och när skall den märkvärdiga
händelsen inträffa, om jag tillätes
framställa en dylik fråga?
— Blott Angelo blifvit befordrad.
— Och när sker det?
Nu blandade sig löjtnant Angelo i
replikskiftet och sköt in med sin milda
dämpade stämma.
— Jag räknade just efter i förra
veckan. Ifall ej något oförutsedt stöter
till, är jag kapten om tretton år.
— Oh, heliga madonna I — Signora
Pradini höjde sina smala armar mot
taket och lät dem långsamt sjunka
utefter sidorna. — Och det har ni panna
att säga mig midt i ansiktet. Om
tretton år är Virgilia tjugonio fyllda
och gammal, om tretton år kunna vi
vara döda och begrafna alla tre, om
tretton år . .. tretton år . . . tretton
. . . tretton . . . Hennes käkar tuggade
ordet med verkligt raseri, ögonen sköto
ett helt fyrverkeri af vreda gnistor och
armarae beskrefvo utan uppehåll
vildsinta bågar i luften. — Ni taga lifvet
af mig med er elakhet, ni önska blott,
att jag skall dö . . .
— Mamma 1 afbröt Virgilia varnande.
— Bästa signora Pradini, stammade
löjtnant Angelo, som äfven ansåg sig
böra säga något.
— Tig! skrek signoran och knöt
näfven under hans näsa. — Tig,
eländige förförare!
— Mamma! ljöd det för andra
gången från Virgilia.
— Ah, nu reser sig dottern emot
modren, det är förbi med mig. —
Liksom träffad af ett klubbslag sjönk
signora Pradini ned på en stol, gömde
ansiktet i händerna och började gråta.
Och mellan de brutna snyftningarne
hörde de båda unga henne pusta och
mumla. — Jag kommer att sluta på
någon barmhärtighetsinrättning, jag, en
romersk nobiles enka. Min egen
dotter bringar mig till tiggarstafven. Hela
världen käfiner ju till hur snål påfven
är, han skall låta draga in vår
pension, när han får höra, att en officer
dagligen besöker min dotter, och han
får höra det, i Rom veta alla
människor allt. Hvad skall han för resten
tro om mig, som tillåter något sådant,
säg, hvad skall han tro! Jag är en
olycklig, djupt förkrossad moder och
min egen dotter kommer att göra mig
ännu olyckligare.
Löjtnant Angelo såg rådlös på Vir-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
