Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gilia. Han fann situationen ytterst
obehaglig, men den unga flickans
liknöjda lugn! meddelade sig åt honom
och han pröfvade på försök ett svagt
leende, som likväl stelnade i en
grimas, då hans älskade ej besvarade det.
Virgilia väntade en stund och när
modrens anfall visade tecken till
af-mattning, sade hon.
— Hvad önskar, du mamma?
— Det vet du, kom. svaret mellan
en snyftning och ett hysteriskt utrop.
— Gråter du för det?
Dotterns lugn imponerade just icke
på modren, men denna trodde sig
hafva öfvertygat henne om sin djupa
rörelse och upphörde för den skull
med sin gråt, sägande.
— Jag önskar, att du gifter dig med
Gambardello.
— Den där enögde gubben.
— Han är otroligt rik.
— Och har tre barn i sitt första
äktenskap.
— Än sedan?
Virgilia svarade ingenting på detta,
hon tycktes öfverlägga och väga skälen
för och emot, därpå sade hon utan
att höja rösten.
— Du vet ju, att det inte tjänar
till något att tala med mig om den
saken. Jag vill inte.
— Men hvarför, hvarför.
— Emedan jag älskar Angelo. —
I detsamma förlorade hon sitt lugn,
som hon endast med stor anstängning
lyckats bibehålla och bröt liksom
modren nyss, ut i en ström af tårar. —
Åh, min Angelo, snyftade hon —
man vill skilja oss åt, man vill kasta
mig i en utlefvad gubbes armar. Man
vill sälja mig för pengar, man
schackrar bort min ungdom, man dödar vår
kärlek. Åh, åh Angelo, hvarför kunna
vi ej gifta oss i morgon 1
Löjtnant Angelo besvarade hennes
omfamning och tryckande sina läppar
mot Virgilias, hviskade han.
— Gråt icke, min älskade, gråt
icke, du förstör dina vackra ögon!
— Jo, låt mig gråta af sorg öfver
världens onska, världen, som vill skilja
oss från hvarandra.
— Skilja oss! AldrigI — Men i
stället för att stolt resa sig vid denna
försäkran, sjönk löjtnant Angelos
huf-vud ned mot Virgilias böljande barm
och förblef liggande som en bruten
lilja på ett präktigt hyende. Den unga
flickans tårar droppade sakta mot hans
kind och smittad af hennes sorg,
började den unge mannens tårekällor
äfven flöda. Hans smärta var så äkta
i sin sydländska okunnighet om hvad
exempelvis en nordbo skulle kallat
manligt, att till och med signora
Pra-dini rördes däraf. Hon höjde uttråkad
på axlame och sade hälft förargad,
halft välvilligt:
— Älska hvarandra så mycket ni
vilja, baro, men gift er icke med
hvarandra.
— Jo, det skola vi, ty vi veta, att
en trogen kärlek besegrar alla hinder.
Virgilia reste sig och med en
oefterhärmlig åtbörd, tillade hon ännu en
gång. — Det skola vi. — Den
värdighet, som är hvarje romarinna medfödd,
talade ur handens rörelse och
ansiktets minspel, och det allvar hon
inlade i sitt svar bevisade, hur oryggligt
hon ämnade hålla fast vid sin föresats.
Signora Pradini kastade en snabb
blick på sin dotter, såg att ingenting
var att göra och vände sig suckande
utåt gatan.
— Jag är gammal, jag känner
världen och vet hvad den fordrar, började
hon stillsamt. — En romersk nobile
så fattig som Angelo, kan aldrig gifta
sig med en lika fattig flicka, det vore
löjligt, och man skulle skratta sig sjuk
åt er. Det enklaste är, att Virgilia
gifter sig med Gambardello och ännu
bättre blir det, om Angelo å sin sida
gör ett passande parti.
— Jag har redan svarat, inföll
Virgilia och löjtnant Angelo nickade
förtjust sitt bifall till henne.
— Gärna för mig, sade Signora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
