Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pradini torrt. —; Vänta i tretton år,
kanske ännu längre, vänta tills ni
blii-vit gamla och gråa, vänta ni . .. vänta
få ni se! — Hon såg öfver axeln, hur
de båda unga vexlade en skrämd blick,
och blef helt belåten däröfver.
Såväl Virgilia som löjtnant Angelo
visste, att deras kärlek var hopplös,
men de hade alltid, då missmodet
ibland grep dem, lyckats intala sig,
att den gynnsamma slump, som kallas
alla älskades försyn, skulle hjälpa dem
någon gång. Nu blefvo de hårdhändt
påminda om sin ställning och stirrade
dystra på -signora Pradini, som väckt
dem till verkligheten. Men när de
tänkt på saken en stund, blefvo de
åter sig själfva och deras ögon
började glimma af ömhet och längtan.
Och efter ytterligare en half minut
reste Virgilia sig lik en blomma, som
varit klok nog att böja sig för
stormvindens anlopp och därunder endast
inväntat tillfället att få visa sin kraft.
Och med en stämma, som smattrade lik
en trotsig utmaningsfanfar mot modrens
trumhinnor, utbrast hon.
— Vi skola visa henne och den
afundsjuka världen, att en trogen
kärlek besegrar alla hinder. Jag skall
aldrig tillhöra någon annan än dig.
En suck af oändlig lättnad höjde
löjtnant Angelos beklämda bröst och
på nytt strålande glad sade hon eldigt:
— Din Virgilia, endast din!
Som slungad i höjden af en fjäder,
störtade signora Pradini upp från stolen.
Hennes ögon lågade, de magra
händerna knötos och öppnades
krampaktigt och hela gestalten skälfde af harm.
— Elaka barnunge, bröt hon ut —
du är lik alla andra. Någon vördnad
for sina föräldrar hyser ingen numera,
men jag skall . . . Hvad hon skulle,
blef aldrig utsagdt, ty hon gick fram
till tamburdörren, öppnade den och
hväste mellan läpparne. — Herr grefve
får jag bedja er vara af den godheten
och stänga dörren — utifrån!
Det var en uppmaning, som ej
gärna kunde missförstås. Löjtnant
Angelos milda ögon skymdes af tårar
och bakom deras slöja lästes blott stum
smärta och bitter förödmjukelse.
— Hvad vi äro olyckliga, hviskade
han sakta.
— Förfärligt, andades Virgilia
knappt hörbart.
— Det drar, stäng dörren!
kommenderade signora Pradini och kufvud af
tonfallet i den hårda rösten gick
löjtnant Angelo förbi den retade modren,
som lik den förhistoriska ärkeängelen
med nålhvassa blickar och föraktfulla
fnysningar motade honom ur hans
paradis.
I tamburen hann Virgilia sin älskade
och midt emellan två heta kyssar sade
hon högt.
— Bry dig inte om henne, vi göra
ändå som vi vilja.
— Du skänker mig lifvet, sade han
matt. — Så mitt stackars hjärta slår.
— Ja ja. men gå nu, mamma är
redan grön i ansiktet.
Löjtnant Angelo visste, hvad det
betydde och skyndade sig att komma ut.
— A rivederla, min älskade!
A rivederci, Angelo!
Dörren gnällde obehagligt, när den
stängdes bakom honom och han
skakade sorgsen sitt hufvud. Nere på
gatan såg han upp mot den lilla
ran-kiga balkongen med sina blommor och
sade halfhögt.
— Nej se, den röda rosen, som
jag gaf Virgilia, har redan slagit ut,
det var ett godt tecken. — Och med
det vänliga leendet som ett mildt
solsken utbredt öfver ansiktet gick han
tillbaka samma väg han kommit.
Utanför sidenkramhandlarens fönster
stannade han ånyo och betraktade den
grå dräkten. — Hvad den skulle kläda
Virgilia, tänkte han och tillade
resig-neradt. — Men det blir inte hon utan
signorina Capelletto, som skall bära
den. — Han suckade tungt och gick
vidare.
I hemmet var det mörkt och dy-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
