Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Musik. Revy. Af W. L—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vara autodidakt. Det är man knappast
hågad att tro, när man förnummit hans
stora herravälde öfver
kompositionstekniken, isynnerhet hans fullkomliga
vituositet i orkesterbehandlingen. Men
det är ej endast den tekniska
öfver-lägsenheten som här frapperar oss,
utan vi ryckas med af det äkta drag
af stor fantasi, som vi möta i dessa
tondikter, framför allt i den för
konsertbruk gjorda bearbetningen ur
»Ge-rontius dröm», som är af mäktig,
gripande skönhet.
Ännu ett verk är att anteckna från
denna konsert: Emil Sjögrens ballad
»Der Vogt von Tenneberg», nu för
första gången uppförd med
orkester-ackompanjemang (gjordt af Tor Aulin
i enlighet med kompositörens
intentioner). Dess många skönheter i
detaljerna förmå ej aflägsna det
intrycket, att kongruensen mellan den
Schef-felska dikten med dess dråpliga humor
och den Sjögrenska omkrifningen i
toner dock är bra liten. Sjögren är i
hvarje fall ingen musikhumorist.
Operans båda symfonikonserter ha
innevarande termin varit af
jämförelsevis mindre bärvidd. Den första var i
hufvudsak en Carrenoafton, åtminstone
för den som ej förmådde afvinna de
båda orkesterverken, Schumanns
något långtrådiga E^-dursymfoni och
Berlioz Cellini-ouverture, något
speciellt intresse. Den andra gafs med
anledning af unionsfirandet efter
uteslutande norskt program, hvilken i och
för sig förträffliga idé hade realiserats
ännu bättre, om kompositörerna
fördelaktigare representerats i fråga om
val af stycken. Särskildt gäller detta
Grieg, delvis äfven Sinding och
Hal-vorsen. Svendsen däremot lyste som
alltid med sin visserligen rätt ofta
hörda, men alltid välkomna
D-dur-symfoni, denna gång dubbelt tändande
genom det förträffliga utförande den
fick under kapellmästar Halvorsens
intelligenta ledning. En af honom
verkställd bearbetning för violin och
viola af en Passacaglia af Händel gaf
oss att höra den värderade konstnären
äfven som framstående altviolinist. Ett
par verk af hans egen hand voro i
flera hänseenden fängslande, men vi
ha hört ännu bättre saker af honom
förr.
Den långa raden af virtuoskonserter
inleddes af Willy Burmester. Det må
väl vara sannt, att han mera lyser än
värmer, men man får icke i
förbluf-felsen öfver hans fenomenala teknik
— han gäller för att vara
samtidens främste Paganinispelare — göra
den alltid till hands varande
slutsatsen, att han äger endast detta
företräde och intet mer: vi ha tvärtom
att konstatera en i sällsynt grad mjuk
och ädel ton, ett måttfullt och vackert
föredrag, blott han rör sig på sitt
område, som tyckes vara bland de äldre
classici.
Marteau har, sedan vi sist hörde
honom, ytterligare vunnit i utförandets
mogenhet och bredd. Påfallande var,
till hvilken god Beethoven spelare han
utbildat sig, hvaraf han gaf ett talande
prof genom sin tolkning af
D-dur-kon-serten, hvarvid man till den
silfver-klara tonen, det porlande
passageverket och den varma innerligheten dock
skulle önskat lägga en högre grad af
manlig kraft och passion. Samma
förbehåll har man, fast med ännu mera
skäl, att uttala om hans framställning
af Brahms storslagna d-moll-sonat op.
108, som äfven därigenom miste
väsentligt af sin karaktär, att båda
ytter-satsemas tempo togos påfallande
släpigt, isynnerhet att döma efter det
man får sluta af föreskrifterna
(Allegro, alla breve; Presto agitato). Det
hela förlorade för öfrigt därpå att
pianisten, herr Max Behrens, ej var
sin uppgift fullt vuxen. — Älskvärdast
framstod Marteaus ljusa, soliga
temperament i hans Mozart-spel (denna
gång i G-dur-konserten).
Den mest glänsande stjärnan i vår
nu betraktade virtuoskonstellation var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
