Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Musik. Revy. Af W. L—n
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slut betraktadt må väl denna handlin**
gens utgång kallas underlig.
Verkningslös blir den i alla fall, då
musiken ej bättre, än hvad i denna scen
är fallet, förmår stödja den.
»Eugen Onegins» musik har blifvit
högst olika bedömd. I Ryssland är
den föremål för en exempellös
popularitet, i Vest-Europa torde åsikterna
löpa mera åtskills. Onekligen äger
den en stor melodisk rikedom, och
hvad som kommer såsom en hjälp,
där den egentliga uppfinningen tryter,
är den glänsande orkesterskruden.
Sambandet med de ryska
nationalmelodi-erna framträder tydligast vid
dansrytmerna, såsom i skördefolkets kör i
första tablån och i en del af
balettmusiken i tredje akten. Bland de
bästa nummema må framhållas
orkesterförspelet och den följande duetten,
Lenskis aria i första akten samt andra
aktens balettmusik.
Herr Forsell firade som Onegin en
triumf, isynnerhet hvad sångkonsten
beträffar. En särskildt mention
hono-rable förtjänar en scen med Tatjana
(efter det han mottagit hennes
kärleksförklaring). Fru Lindbergs Tatjana
stod dramatiskt högre än musikaliskt;
i det hela löste hon dock äfven denna
senare uppgift tillfredsställande. Det
tacksammaste vokala partiet hade
otvif-velaktigt Herr ödman (Lenski), och
att han begagnade sig väl däraf,
be-höfver knappt sägas.
Uppsättningen var utmärkt praktfull,
hvilket helt visst i ej ringa grad skall
bidraga till att hålla »Onegin» länge
på repertoaren. Baletten (rysk
nationaldans) var särdeles lyckligt
sammanställd.
Operan har haft besök af tvänne
celebra sångerskor, Aino Ackté och
Yvonne de Tréville. Fru Ackté lät
höra sig som Margareta i »Faust»,
som Elisabeth i »Tannhäuser», som
Julia och slutligen såsom Elsa i
»Lo-hengrin.» Högst nådde hon i det
sistnämda partiet, där hon visade sig
mäktig att lösa uppgifter af större art,
än hvad man skulle ha väntat sig
efter hennes Margareta-framställning.
Hennes utomordentligt säkra och
jämna sångkonst nådde i »Lohengrin»
kulmen, särskildt i den med liffullhet
och stark stegring gjorda brudnattsscen,
som äfven i dramatiskt hänseende höjde
sig till något verkligt gripande. (Hon
sekunderades också på ett storartadt
sätt af den såsom vikarie för Herr
ödman i hast eftertelegraferade tyske
tenorsångaren Menzinsky, hvars vackra
manliga stämma och goda uppfattning
med ett slag eröfrade publiken. Men
tyvärr — han lyste och försvann.)
Hvad som mest frapperar i Acktés
konstnärsskap är hennes
tonbildnings-konst, som behärskar hela gradskalan
från det mjukaste sotto voce upp till
ett våldsamt fortissimo; och denna
makalösa sångkonst är det som ger
den i sig själf ingalunda jättestora
rösten en sådan bärighet. D&samma
kan sägas om Yvonne de Tréville,
hvilkens konstnärliga fysionomi för
öfrigt i flera afseenden afviker från
Acktés. Den lätthet, med hvilken
Tréville utför verkliga tekniska kraftprof,
såsom »klockariän» i »Lakmé» är
rent af fenomenal: att åstadkomma
ett klingande staccato ända upp på
trestrukna diss tyckes ej bereda henne
någon svårighet. Hennes ton äger
den härligaste sångbarhet äfven på de
högsta tonerna (höga el). Vi mötse
med stort intresse hennes fortsatta
gästspel. W. L—n.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
