Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Citteramrhröniba
Litteraturkrönikan för denna månad
kommer mig att tänka på
oktoberflyttningen, när man har för stora möbler och
för små väggar — böckerna äro för många
och för stora, litteraturkrönikans väggar
för små. Hade jag bara utrymme, skulle
jag vara vid godt humör, ty böckerna äro
bra, men jag har ett horn i sidan till våra
förläggare. I Frankrike pågår rent af en
agitation för att med tillhjälp af press och
bokhandlare få en höst- och en vårsäsong
jämte julsäsongen, nu är det, som om man
tvärt om ville ta bort det lilla, vi haft af
höst- och julsäsong, för att åstadkomma
öfverfyllnad på julmarknaden. Det är till
skada både för förläggare och författare
och allmänhet.
Men det tar för mycket utrymme att
hålla förmaningstal. Man torde endast
för att rekommendera Georg Nordensvans
bok Bildkonsten (Ljus’ förlag) behöfva
nämna, att den är utstyrd med 24 konstbilagor
och 394 bilder i texten, och man skall inse,
att man här bjudes på valuta för det
billiga priset. Georg Nordensvans spirituella
stil känna vi ju alla till och hans
sakkunskap och grundliga studier öfver detta
ämne behöfva icke vitsordas. Samma
förlag har utgifvit ett häftesarbete af samma
författare Hundra bildkonstens mästen>erk,
som i färgtryck reproducerar målningar
från alla tider, och vill ni ha >en
språk-sam vägg», skäms ingen af dessa
reproduktioner för sig att hänga upp. Och
Nordensvan har i den korta texten visat,
att han sett med konstnärens öga, ej
under, då han själf är målare, och skildrat
med stilistens vana penna, ej under, då
han själf är romanförfattare och novellist.
Hans stil är liflig och ledig — hos honom
är ungdomen lyckligtvis ej ett fel, som
växer bort med åren.
En mycket aktuell nyhet har Albert
Bonnier haft turen att förlägga just nu,
professor Harald Hjämes uppsatser, som
under titeln Blandade spörsmdl kommit ut
i bokform. Den nye akademikern är
vältalare, han skrifver så, som ett duktigt
personligt gemyt talar, med olika tonfall
och gester i stilen, och han har mod: att
detta är två egenskaper, som rent af
frappera, är egentligen rätt bekymmersamt,
då de borde vara allmän egendom, men
naturligtvis kommer också härtill vyerna,
ideerna, den djärfva kombinationen,
fanta-silifvet, ja ibland till och med något af
Göta lejon, ty svenskt är det, att vreden
bäst besjälar hans stil, han är som
Strindberg aldrig lyckligare än när han är
förbittrad. Ja, nog vore det en högtid att
som akademiens osynliga ledamot fä vara
med om de första sammankomsterna, när
herr Hjäme skall tala honung till sina
kolleger. Men naturligtvis — för oss
svenskar blir det ju alltid en hederssak att
justera oss efter miljön.
Just nyss har också kommit en nyhet,
som jag med otålighet väntat på, Henning
Bergers Ridd, (Albert Bonnier). Det är
snarare ett litet prosadikthäfte med stäm
ningar än en novellbok. Det rör sig ofta
om hur »tanken kretsar kring
utgiftspro-blemet» »cirkelbanan pängar, pängar,
pän-gar», det är historier om »den förfallne»,
om den sorglöse och lättsinnige slarfven.
om herr Stanislaw Podorsky, som vurmar
att sätta upp en tidskrift för de unge och
ej är presentabel någonstädes, om den för
lorade sonen, som har dött borta i
Amerika, och en vän, som fått uppdraget att
öfverföra hans sista hälsning till föräldrarna,
och som ej kan det, utan ljuger ihop en
historia, om »annonsagenten», som går
under i arbetssläp och nöd. De korta
skildringarna tala lifvets eget språk i en
upprörd ton, men ändå alltid i en själfbe
härskad världsmannaton. Ännu står för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
