Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Berger lifvet som den förbittrade
kampen om makt, penningar, ära och
kärlek, där matadoren har trumf på hand och
där den, som vill dela rofvet med de
mäktige, alltid anses som inkräktaren — hans
satir är bitande, och hans vemod rörande,
när han skildrar de utestängdes känslor.
Men han skulle knappast älska en
socialistisk världsordning, med någon slags
andlig näfrätt som utjämnaren af samhällslif
vets orättvisor. Han är själf för mycket
epikuré och godmodig för att under någon
form vilja tilltvinga sig lyckan genom
inbrott i en annans kassaskåp. Han är
tvärtom ett godt barn, innerst en glad
humorist, fast han kan tala hämdens
och vredens ord med äkta patos. Läs
engelsmannens tal i En barstudie sd.
97, och säg sedan, om där ej finns
något af kontinental horisont i humorn,
litet af Kipling eller Maupassant.
Henning Berger bör en dag ge oss mer än
den korta tidningsskizzen — han skall
duka sitt bord med många rätter —
han skall ge oss mer än den syltade
ingefaran, som är dessert vid den
litterära anrättningen — mer än den
epi-grammatiskt uddiga skizzen, — han
skall med sin tolerans och sin satir
kunna forma en modern social roman
utan fördom och utan förkärlek.
Bland intressanta öfversatta nyheter
bör kanske först nämnas furst Krapot
kins nya bok Inbördes hjälp, som ingår
i samlingsverket Moderna tänkare,
äf-versättningen verkställd af K. G.
Os-sian-Nilsson (Bonniers förlag).
Brandes har gett arbetet det amplaste vits
ord, när han förklarat det till och med
intressantare än samme författares
själf-biografi, ett omdöme, som jag icke kan
underskrifva, då just det personliga
patos, som gör denna själfbiografi så
enastående som mänskligt dokument,
här måste saknas. Denna bok har
sin betydelse på helt annat område,
den framlägger en åsikt om en
kulturhistorisk utvecklingsprincip, alldeles
skiljaktig från den Darwinska, som
hvi-lar på principen »kampen för tillvaron».
Med naturhistoriska och sociologiska
fakta alltifrån djurens och vildarnes värld
upp igenom historiens tidsåldrar söker
författaren uppvisa, att hjälpprincipen,
hjälpinstinkten är fullkomligt lika
primär som krigsinstinkten. Jag påpekade,
i min öfversättning af Krapotkins
själfbiografi, att Viktor Rydberg följt precis
samma spår. Och sedan gnuggar jag
mina ögon. Är det verkligen K. G.
Ossian-Nilsson, som är öfversättaren ? Då få vi
kanske hoppas litet mindre knytnäfve i
hans nästa dikter. Det vore inte så illa.
För öfrigt är idén, filosofiskt taladt, icke
ny. Geijer uttryckte den så, att ett »jag»
blott genom ett »du» kände sig som ett
»jag» — eller om jag skulle säga det
drastiskt, blott erfor egoismens behag genom
kärleken, och den idén hade han fått
genom tyska filosofin, framför allt Fichte.
Nu ha vi också ett tredje arbete af Carlyle
Sartor resartus öfversatt (Hugo Gebers
förlag) det gläder mig hjärtligt. Jag hänvisar
till min uppsats om honom i »Skalder och
Tänkare», ty jag måste nu tala om en annan
FURST KRAPOTKIN.
öfversättning på samma förlag af E. Weer,
som är högintressant, Dimitri
Meresjkov-skis Gudarnas uppståndelse, som utgör
andra delen af trilogin Kristus och Antikrist.
På ett genialiskt sätt behandlar denna bok
en af den italienska renässansperiodens
intressantaste figurer, den store målaren,
tusenkonstnären Lionardo de Vinci.
Kanske jag är orättvis: Kingsleys Hypatia,
Rydbergs Siste Atenaren, Bulwers ^Pompeijs
sista dagar, funnos ju, äfven när vi voro
unga, men ändå: tänk om en bok, sådan
som denna, funnits att svärma öfver och
diskutera om! Detta trollska, som häftar
vid den sällsamma konstnärliga begåfnni-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
