Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DIMITRI MERKSJKOVSKI.
gen — det nyckfulla och det gåtfulla,
själfs-våldet och motsatserna, och på samma
gång den inre röstens bjudande kraf
bredvid tankarnas jäsning och
ögonblicksbildernas skuggspel — allt detta, som är i
så hög grad utmärkande för geniet såsom
i allra högsta mening aningsfullt
ungdomligt — trots sin förening af fel och
förtjänster — hur vackert kommer det icke
fram här — hur sympatiskt och sällsamt
fängslande är det icke!
För den, som har studerat Swedenborg
något närmare, skulle jag vilja göra en
parallel mellan honom och Lionardo. Det
tinnes något andebesläktadt i genialitetens
experimentlust och de oupphörliga
omkastningarna i forskningslynnet hos dem bägge
— och både den svenske och den italien
ske mångfrestaren äga på alla
vetenskapens områden samma, så att säga,
vandrande fantasi, som alltjämt tröttnar vid
ämnena och är ute på världsupptäckarfård
utan rast eller ro. Lionardo vill skapa en
flygmaskin, hans dröm är att skapa vingar
åt människorna, han är jordiskt
transcendental och Swedenborg — är han icke
transcendentalt jordisk, vulgärt himmelsk.
Halftardig står aposteln Johannes där,
men Lionardo kastar sig öfver något
annat, och när man förebrår honom, svarar
han, att Johannes går inte sin väg, han
får vänta. Geniet är flyktigheten, de många
böjelserna, den glada polyteismen,
åtminstone som renässanskaraktär.
Att John Hertz’ bok Moder jord (Hugo
Geber) gör ett starkt intryck, trots en
ganska sväfvande teknik och ett språk,
som är fylldt af diverse nydansk symbo
lism, berer därpå, att författaren verkligen
sträfvat efter den stora konstnärliga
effekten och stundom nått den. I detta fall
har kritikern icke blott rätt men plikt att
blunda för litet manér här och några öf
verord där. Ett mästerverk är boken icke.
men den har ovanligt starka, djupa och
glänsande sidor. Att Georgs tal sida 132
förtjänar att läsas af våra konstnärer af
pennan eller penseln är säkert: »Det finns
inga känslor utan karaktär. Har ni inte
märkt, att änglar bli perversa, då de
göras könslösa», är sannt och energiskt sagdt
»Konst får inte vara imitation, hål i vägg,
titt genom fönster, inramad natur. Nu
målar det ena partiet naturen som den ser
ut, därför att de inte ha förmåga att sätta
till och vidga ut; den andra skocken blir
specialister i manér och når endast en
raffinerad ensidighet i teckning eller färg.
Georg har själf drömt för mycket att
kunna leda opinion, han faller som fadern
fallit före honom, han svärmar för de
af-lägsna horisonterna, där ej hat, innerst
hat skall vara mänsklighetens valspråk.
För att sentera Gustaf Jansons sista
roman Nils Dobblare (Aktiebolaget Ljus),
en roman från Johan lll:s tid med otaliga
krigsäfventyr. och Estland som
tgrigsskåde-plats, för ätt sentera en sådan
krigsskildring och dess hjälte, en äkta rofriddare,
bör man vara en god del pojke. På det
hela taget upptäcker man, när man läser
en sådan bok, till sin förvåning, att den
nog har sin mission, ty vi äro verkligen
alldeles för litet pojkar. Därmed tror jag
mig ha angifvit en viss genomgående
grundstämning i Gustaf Jansons böcker:
Frisch angefangen klingar det genom dem
alla, genom Paradiset, en frisk robinsonad,
genom Abrahams offer, en på samma gång
gräslig målning af det moderna kriget och
dock så ungdomsmodig. Och i denna
sista bok slutligen slåss man bokstafligen
»af bara fan», ty svordomarna hagla och
djäfvulens bibel, kortleken, anlitas flitigt.
När Nils knektar tala om f. d. bondsonen
N ils Dobblare, hvars tapperhet är sagolik,
hvars muntra ögon sätta lif i hans bussar,
så att äfven de göra underverk, när de
höra honom ropa sitt: »pampen ut, hugg
och slå, öfver dem!», då heter det än:
^snyggare vador har ingen på denna sidan
Östersjön», och en annan säger: »strupen
hans är som garfvadt sulläder.» För min
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
