Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
del säger jag: En huggare till karl den
där Nils Dobblare, en Aukator, när han
slår i hjäl, en Simson, när han dricker,
och en Lunkentuss, när han rider. Jag
hör skolpojkarna säga sins emellan: »och
en sån rackare att vara listig sen». Som
herrskapet ser, generar jag mig inte för
mustiga uttryck, när jag talar om boken,
ty här förekommer en hel flora af dem.
Och jag tycker mig höra skolungdomens
debatter: »men, hör du, han var allt
hygglig ändå den gången då . . . och stilig till
exempel när ...»
Och ändå är det icke bara en
pojk-eller äfventyrsbok, jag har icke alls känt
mig trött eller öfverlägsen inför dessa
målande äfventyr på Estlands mark och
inom Revals och Leals murar; också finns
det annat i boken, gedigna karaktärsglim
tar, som visa hos Nils ett fåltherregeni
bredvid äfventyrarlynnet. Och hvilka
lustiga scener, när den svenske prästen bör
jar på att mörbulta honom för att få ur
honom papistdjäfvulen. För öfrigt är det
säkert, att litet hvar skall bli smittad af
det friska humöret, men ägde jag makt
som vilja, lät jag författaren göra en
något utgallrad upplaga för ungdomen.
I den samling af Humoristiska
historier som börjat utgifvas, (P. A.
Huldberg) är sista boken Gräshoppan af
Hasse Z. ett godt val som prof på
svensk humor i amerikansk stil utan
den amerikanska eviga förlyftningen på
kolossala orimligheter. Humorn är för
öfrigt en högst egendomlig konstart, mer
eller mindre enkla sanningar bli mycket
gouterade t. ex.: »när en hund äter gräs,
blir det regn, när en ko gör det, blir det
mjölk.» De allra enklaste göra i
allmänhet största verkan. T. ex.: »Den vanliga
segelbåten lämpar sig för segling. Den
är spetsig i fören. Är den spetsig i ak
tem, så är det fören». Jag tror, att
sär-skildt för stockholmare, sådana enkla
anvisningar som dessa böra väcka intresse
och glad själfkritik. Härjämte äger
humoristen det underliga företrädet, att ämnen
som eljes framkalla stor misslynthet, hos
hans läsare väcka glada känslor, som när
Hasse på tal om kroketspelets mysterier
säger, att »bågarna få sitta öfver natten,
då väl alltid någon ramlar öfver dem och
slår ihjäl sig.»
Men äfven romantiken är en underlig
konst, och att en så äkta
fullblodsroman-tik som den, hvilken den tyska
författarinnan Ricarda Huch i sin nutidsroman
Lu-dolf Ursleu den yngres krönika (Hugo Ge
bers förlag) bjuder på, skulle kunnat
bedåra mig, skulle jag ansett vara omöjligt.
Det är Visbystämning och medeltidsluft,
som denna roman från ett tyskt
medel-tidshanseatsamhälle trots den moderna
miljön ger oss, och skulden till
förtrollningen är väl den fulländade lugna,
behärskade konst, med hvilken dessa af ödet
och sin egen naturs obetvinglighet snärjda
naturer äro framförda. Om öde ej finns
och om passion är barnslighet, då är denna
historia helt och hållet en saga. Men om
bägge finnas och mötas och skapa laby
rinter, då blifva vissa konflikter af den
sällsammaste art helt naturliga. Och när
man berättar så lugnt som författarinnan,
lefver det sällsamma med ett nästan hemskt
lif i läsarens fantasi. Är detta kvinnans
fantasilif, skildradt af en kvinna? Man kan
verkligen* frukta det. För öfrigt är Galeide
en storartad teckning af kraft och svaghet,
känsla och ärlighet, mjukhet och
våldsamhet, ömhet och vilja till makt.
Naturligtvis finns det ypperliga
observationer och träffande själsmålningar i
Mathilda Roos’ sista bok, och för öfrigt är
ju sonen Sven en präktigt utförd
barnhistoria, likasom ju också motsatsen mellan
konsul Bengt med den kraftiga viljan och
hans maka Ester med den varma själen,
»rörlig, mjuk och fantasirik», som
författarinnan betecknar henne, mycket ofta är
lefvande och gripande skildrad. Och ändå
verkar De osynliga vägarna (Albert
Bonnier) icke- på mig riktigt
tillfredsställande. Den är för mycket dogmatiskt
re-sonnerande. Jag hörde härom dagen talas
om en liten flicka, som fick åtfölja sin mor
på ett kyrkobesök, men som kyrkan var
full, fick man i stället gå till
baptistkapellet. Och där talade broder Larsson mycket
MATHILDA ROOS.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
