Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
länge och vältaligt, och när han slutade,
uppmanade han bröderna och systrarna
att kvarstanna, ty nu kom broder
Johansson, men den lilla flickan hviskade till
sin mamma: »broder Johansson hör jag
bestämdt icke på». Jag tycker det är
något för mycket af broder Johansson i
Matilda Roos bok. Jag tycker man har litet
svårt att förstå den ortodoxa stelkrampen
med dess uppjagade bot stämning, och det
blir icke klart för mig, hvarför det skall
vara en så oändlig förtjänst i Guds ögon
att stå så alldeles utan förtjänst. Att »lita»
på gärningarna må så vara, men att tro,
att man själf har en liten andel af förtjänst
i sin egen bättrings- och botkamp, finner
jag, om det nu än skulle vara ett misstag,
åtminstone vara ett ganska oskyldigt
misstag. Och olyckan är, att jag tycker att
författarinnan ej själf är på det klara med
det hela. Ty hvarför mötes konsuln som
omvänd af ett hemligt motstånd, om ej därför
att han själf går så hårdt åt sina arma
medmänniskor, att dessa i honom se ett
dyg-demönster, som nu vill återupprätta det
straffämbete, det domarkall, han förr
ut-öfvade, på kristlig grund, medan han förut
var föraktfull som världsman och
samhälls-pelare. Men utför han blott sin Guds
ärenden, när han söker föröd mjukaandra så
grundligt som möjligt, hvad är då hans fel, hvarför
behöfver han då utföra en andra omvändelse,
efter den första? Nej, vi förledas af
författarinnan till farliga teologiska kontroverser.
En kritiker sade oss häromdagen, att en
roman med kristlig synvinkel alltid måste
bli mer eller mindre ästetiskt misslyckad,
och vi voro alldeles teoretiskt öfvertygade,
att han måste ha orätt, medan vi praktiskt
måste ge honom rätt. Härom dagen fick
åsikten efter hvad jag tror en lysande
vederläggning i Hög/jälIsprästen af Ingeborg
Maria Sick, en dansk författarinna (Fr.
Skoglunds förlag). Är kristendomen en
ensidighet, som allt stort och starkt här
i lifvet, som realism, idealism,
ungdoms-svärmeri, eröfringslust — hvarför skall
det därför icke kunna skildras poetiskt
skönt? Maria Sicks bok har väckt
formlig furor i Danmark äfven hos
»världens barn i midten». Här finns
visserligen ingen glad eller kompromissande
kristendom — tvärtom har författarinnan
i sin rädsla för något sådant i en enda
punkt, i sitt omdöme om en dansk prästs
yttrande om missionssaken, just af fruktan
för att så misstydas, blifvit för sträng mot
den danske prästen — men här finns ett
slag af kristendom, som i det lefvande
lifvet är så svårt att finna, därför att det är
öfverklasskristendom, d. v. s. känslans
öf-verklasskristendom med harmoni och kär-
lek som mål utan ett ögonblicks prutmån
på medlet försakelse. Lifvet är som be
kant deladt mellan glädje och smärta.
Gläfljesträfvandet ligger oss så nära —
inom oss, bredvid oss — glädjens barn,
världsbamen blifva också så många, smär
testräfvandet ligger oss så fjärran. Men
smärtans värld fick den unga skönheten
från Köpenhamn se på så nära håll, vid
en dödsbädd, och när hon somnade på af
tonen kommo tårama fram — »en värld
befolkad med små flickor, som höllo på
att dö — och mödrar, som måste se på»...
Och så var hon hans, prästens. Enligt
min mening borde de »tretton» åren, han
tillbringade i högfjället utan henne,
reducerats till hälften, öfversättningen af Signe
Björklund är exceptionellt god. Verserna
klinga som verkligt god, svensk poesi.
På tal om kvinnolitteratur måste jag
nämna ett af socialisthöfdingen Bebel
skrif-vet och till svenskan nyss öfverflyttadt ar
bete Kvinnan (Björck & Börjesson), som
jag endast flyktigt kunnat taga del af, då
jag till min skam måste bekänna, att jag
ej förut gjort mig förtrogen därmed. Stödd
på ett starkt bevismaterial, med hvilket
jag icke är obekant, drager författaren en
parallel mellan kvinnan i arbetande villkor
och den rätts- och värnlösa proletären,
och de fakta han framdrager, äro
förfarande. Själfva prostitutionen som en
lockelse förefaller nästan förklarlig för dessa
hungrande och dödströtta arbe t erskor,
som kämpa för sitt dagliga bröd utan att
kunna få det genom svältlönssystemet,
och hvad polisens skyddsystem beträffar,
är det snarare ett nedtvingande i djupet
än ett uppdragande därur. Med våra
sociala förhållanden kan en flicka snarare
tycka sig räddad genom en manlig ockrare
på hennes behag än genom att fortsätta
en hopplös kamp mot svältfödan eller den
arbetarbostad, som erbjuder henne en
make ur hennes egen klass, många barn
och i en mängd fall hugg och slag från
en vildsint, tyrannisk dryckeskämpe till
man. Man börjar nästan, när man läser
Bebels bok, på att förstå hans rädsla for
hvarje försök till medling mellan
borgarsamhället och den sociala revolutionens
män, och om han på den senaste partida
gen såg en fara för sitt parti i hvarje
underhandlingspolitik och i stället predikade
för socialisterna den rena knytnäfvespoli
tiken som den enda rätta, skulle man
snarast vara böjd att tro, att därest Bismarck
lefvat, han gett honom rätt och hans par
t iovänner orätt. Männen ur de orättvist
förtrycktas läger hafva det gemensamt med
männen ur de orättvist maktägandes, an
de bägge älska näfrätten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
