Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1903 - Litteraturkrönika. Af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det har verkligen utgjort ett nöje att
under veckan i pressen höra gamle rektorn
vid Norra Latin, Lundberg, uttala sig om
ungdomen förr och nu med sin vanliga
Fänrikstålsgemytlighet. »Jo bevars, säger
han oss» den är bra, till och med duktigare
i samkänsla än på hans ungdomstid —
småpojkarna till och med bilda föreningar.
Det är vakenhet för allmänna spörsmål,
liffullhet för de allmänna frågorna, fast
man i allmänhet tar sin ståndpunkt så
långt till vänster som möjligt. En af hans
elever har Hinke Bergegren till ideal, en
annan skref ett mycket beaktansvärdt
inlägg i form af en uppsats i svenska om
Carl Snoilsky, där skalden mildt varnades,
för att han icke hade ungdomlig eld och
poetisk flykt. Jag önskar ej precis att
tillråda, att man till dylika åsikters
bekämpande bör trycka en upplaga af Hinke
Bergegrens tal till socialistiska
ungdomsföreningen, men däremot finner jag den
idén praktisk att utge Snoilskys dikter i
en samlad häftesupplaga, (Hugo Geber).
Att särskildt ungdomen får sin Snoilsky
med näbbar och klor och icke blott i
»Svenska bilders» ganska matta färger,
det är i hög grad behöfligt. Och ganska
besynnerligt verkar det att läsa dessa
ungdomsdikter, af hvilka flere äro nya. Hur
otroligt låter det ej, när Snoilsky i dikten
Requiescat utbrister om denna dröm,
drömmen om tro och ära, som varit hans
ungdomsideal, den sköna drömmen, han
förbannar den:
Din stämma blott ur grafven till mig klingar,
min döda mö.
Du själf förfrusit dina Psychevingar
bland Polens snö.
Är det icke en underligt blaserad
kraft-nedsättning, som låter den unge diktaren
med berådt mod bekänna inför världen,
att nu är han botad för idealismens dröm;
fast man nog förvisso märker ironin. Jag
intresserar mig också mycket för en
parallel, med mycket olika namn och
karaktärer, som här skulle kunna dragas, då
Snoilskys raseri öfver politikens våldsdåd
mycket väl kunde jämföras med lbsens.
Och dock, hvilken skillnad på naturer och
temperament!
Det är! underligt, hur vissa ideer gå
igen i olika former. Fru Kerfstedts nya
bok Susanne (P. A. Nordstedt & Söner)
att historien om ett vida sprödare sinne
än Margits men med samma fasta beslut
att offra sig, om sä behöfs, ty denna
offervilja är lifvets nödtoft och lifskraft. Hon
är en vida mindre kritisk natur, hon har
ett flickhjärtas oskuldsfulla fordringar på
lifvet, att det skall ge henne tillfälle att
älska och beundra. Annars förklarar hon
allt och alla, allvarsamt taladt, sin onåd.
Detta ungdomslynne har lika mycket af
besinningslös indignation, en härsklystnad
för de rättas skull, som af djup ödmjukhet.
Får hon beundra, då är hennes väsen som
fågelsång, som vill kvittra och jubla och
tacka för allt. Ha vi någonsin i hela
lifvet sett blott en vårdag utan tro på sorgen
annat än som tillfällig skugga, då förstå
vi henne, eljes ej. Bara detta att stå
utanför och se på, när orätt begås, bara lifvets
kyla kan hon icke vara med om, och ser
hon något, som är vackert, vill hon så
gema säga ja och amen. Solskensblicken
tänds i hennes öga, lika ofta som harmens
rodnad jagas upp på hennes kinder. Hon
har barnets längtan efter lycka, efter att
spegla sig i en ljus tillvaro med mycken
kärlek och mycken tro på människorna.
Den man, hon afgudar, fadern, sviker
hennes trö, och hon förlåter honom, den man,
hon älskar, men som hon aldrig sett, då
hon blott korresponderat med honom, är
förlorad för henne, då hon möter honom,
men trots allt bevarar hennes i början
lamslagna hjärta sin skära oskuldsreligion.
Allt tyckes förena sig att slå omkull den
tornbydgnad af mänsklig ädelhet och ljuf
symmetri, med hvilken hon utrustat
världen. Men om också allt brister under
henne, om hennes lifs svindlande
förhoppningar krossas en efter annan, så att man
kunde kalla tragiken nästan typiskt tragisk,
som ett naivt ungt hjärtas historia, har
hon ännu kvar den härliga onaturligheten
hos den hänförda ungdomskärleken, som
vill offra sig utan att fordra arbetslön, den
stolta glädjen i uppoffringen, som är
idealismens arbetsglädje. Hon gifter sig med
den kärlekens hjälte, som hon vet vara
för evigt sin, och den arbetets hjälte, som
hon lärt sig beundra, och än en gång, då
valet står mellan kvinnan och pliktens
martyr, svarar hon moderns och makans svar ...
Bokens bestående värde är den fläkt af
frisk poesi och rörande vårblomsterdoft,
som omfattar Susanne. Funnes icke
hänsyn af privat natur, kunde jag ge boken
ett vida mera oförbehållsamt erkännande.
Jag har med dagens post erhållit ett
nytt barnboksnummer af den glada
yr-håttans författarinna af Dicken Zwilgmeyer.
Hon har nu blifvit fin och stämningsfull i
sin sista bok Prästgårds-Annika (Aktieboi.
Ljus). Boken är Öfversatt af
Hellen Lindgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
