Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Ur en gammal hofmans minnen. Af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungen måste upprepa sin tillsägelse»
innan han fattade den. Då han
omsider förstod hvad som fordrades af
honom» visade det sig att det var mera
än han kunde bära. Han blef sjuk
inne hos kungen som måste med höga
rop tillkalla kammarherren från yttre
rummet 1 — Den gamle hofmannen dog
året därpå så till sägandes under
vapen: han skulle beledsaga
arfprinses-san ner till hennes vagn» då han föll
i trappan till Kristiansborgs slott och
slog ihjäl sig.
Kristian VIII besatt en
utomordentlig arbetsförmåga och uthållighet. Han
arbetade från tidigt på morgonen till
sena kvällen» stående vid sin
skrifpul-pet. Men trots denna järnflit blef
relativt ganska litet uträttadt, ty kungen
hade den svagheten att vilja göra
allting. själf: ingen kunde göra honom
riktigt till lags. I de viktigaste
betän-kanden från myndigheter» knåpade han
med att korrigera uttryck i stilen. —
En viss småaktighet framträdde också
ofta hos honom. Han kunde t. ex.
icke fördraga att tappa i spel. Satt
han i otur» svettades han ångestsvett
och pinades jämmerligen, — alldeles
i motsats till sin son kronprinsen, som
var lika glad om han förlorade 1,000
riksbankdaler eller vann i mark.
Detta var för öfrigt visst icke den
enda olikheten mellan far och son; de
voro motsatsen i allt Den förre var
t. ex. en stor gurmand och åt med
god aptit, men var ytterst måttlig med
dryckesvaror, ehuru han satte värde på
ett eller två glas fint vin; den senare
åt mycket litet och smakade sällan
annat än riktig hvardagsmat — men han
drack så mycket mer. Redan som
prins uppträdde ofta den blifvande
Fredrik VII på ett sätt, som med skäl
väckte skandal.
Hoflifvet under Kristian VIII var på
det hela taget mycket korrekt och har
ej gifvit anledning till många
sarkastiska observationer, men annat blef
det när Fredrik VII år 1848 — just
på den franska februari-revolutionens
dag — besteg tronen. Holt en
skrif-ver om honom:
»Ar det någon man, med hvilken
jag lefvat länge och nära tillsammans
och som jag gjort mig all möda att
verkligt lära känna, är det Fredrik VII.
Skall jag i korthet uttrycka den
slutsats hvartill jag kommit, så måste jag
säga, att efter min innerligaste
öfver-bevisning var min herre och konung
sinnessjuk med många ljusa —
understundom genialiska — mellanstunder.
Detta sammanfaller med hvad äfven
andra tyckt sig finna . . . Jag har aldrig
träffat någon, • på hvilken det franska
uttrycket »les extremes se touchent»
kan få bättre tillämpning än på honom.
Han kunde emellanåt vara i så hög
grad älskvärd, att man med glädje
ville uppoffra sig för honom, men
stundom kunde hans ögon hafva ett så
ondt uttryck att man kom att tänka
sig något af Nero i hans inre. Det
ena ögonblicket var han arg fri tänkare,
det andra mera ortodox än någon
präst. Ibland var han så rättfram och
jämnlik att han kunde skaka hand med
en schåare, men andra gånger visade
han en alldeles öfverdrifven stolthet.
Så kunde t. ex. ingen förmå honom
att aflägga kontravisit hos prins
Napoleon, när denne var i Köpenhamn.
»Jag, jag som tillhör det äldsta
furstehus i Europa, skulle jag göra besök
hos en sådan parveny? Nej, saagu’ om
jeg gøri»
Hat och kärlek växlade på samma
sätt, och dem han beundrade i dag
var han ursinnig på i morgon, och
omvändt. Från denna regel gafs dock
undantag, särskildt med hänsyn till
hans konstitutionella ministrar, Kriiger
och Orla Lehmann, ty dem hatade han
grundligt och alltid. — Han hade
un-derskrifvit den frisinnade grundlagen
och därigenom för alltid befriat
Danmark från absolutismen, hvilken, om
än något modifierad genom de i
början af 1830-talet utgifna lagarna ora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>