Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Ur en gammal hofmans minnen. Af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rådgi f vande provincialständer,
därkvar-lefvat så länge som till 1848 (då den
däremot i Sverige afskaffats 1719).
Och ehuru det, enligt Holtens
försäkran, skedde motvilligt underkastade han
sig alltid troget konsekvenserna däraf,
hvilket nog för hans lynne ibland» var
mycket påkostande. En rik ersättning
borde han dock ha funnit i den
omätliga popularitet han härigenom
förvärf-vade och äfven, i trots af allt, behöll
hos den stora mängden af sitt folk.
Det är min orubbliga tro, säger förf.
att det var Louise Rasmussen som fick
slutligen kungen att underskrifva
grundlagen och denna inverkan skedde efter
Berlings tillskyndelse. — Dessa två
personer ha spelat en så stor rol i
Fredrik VII:s lif och utöfvat en så absolut
makt öfver honom, att ingen annans
inflytande därmed kan jämföras. Det
är en för alla ofattlig gåta huru detta
var möjligt, och äfven Holten, som
ända från 1848 till konungens död
den 16 november 1863 nästan
dagligen stått i beröring med dessa bägge
personager, kan eller vill ej söka gifva
någon förklaring däröfver. »Jag tror
nog, »säger han,» att jag kunde angifva
grunderna, men då gåtans lösning blott
hvilar på min subjektiva uppfattning,
vågar jag ej betro den till papperet.»
— Huru som helst, visst är att den
blifvande grefvinnan Danner redan
tidigt behärskade kronprinsen, och att
hon i sin ordning oinskränkt
behärskades af Berling. Hon kunde aldrig
säga nej till denne, hvad det än var
fråga om. Och för honom var
grundlagens underskrifvande af största vikt,
då han myaket rigtigt förutsåg både
kungens därigenom förvärfvade
popularitet och huru denna på åtskilliga
sätt skulle kunna komma honom till
nytta.
Louise Rasmussen var född den 21
april 1815 och oäkta dotter till en
mäklare Köppen i Köpenhamn. Mod-
rens namn var Rasmussen men hon
blef sedan gift med en kontrollör
Jensen vid teatern, hvilket gjorde att
flickan kom in som elev vid balettskolan.
»Jag har blott en enda gång sett
modern», förtäljer Holten. »Det var en
dag då jag åkte med kungen från
Köpenhamn till Skodsborg. Nära
värdshuset gick en gammal krokryggig
kvinna öfver vägen. Hon var barhufvad
och mycket tarfligt klädd med en stor
blårutig schal. Hon tittade knappt upp
till vagnen, men kungen gjorde en
hälsning med handen.
»Vet du, hvem det var? frågade han.
»Nej, Ers Majestät.»
»Det var min svärmor.»
Den 7 augusti 1850 blef Louise
Rasmussen på Fredriksborgs slott af
Selands biskop vigd med Danmarks
konung, och hon erhöll då titeln af
grefvinna Danner. Hennes föregående
lif hade varit ganska skabröst.
Teatern — där hon till följd af sitt mindre
fördelaktiga utseende, sin något
klumpiga figur och sina ringa anlag för
dans aldrig nådde högre i sin konst
än till medelmåttig figurantska —
utmärkte sig på den tiden just icke
synnerligt för dygd och goda seder; men
Louises uppförande vai så svårt, att
Bournonville ansåg riktigast att afskeda
henne. Hon tillbragte sedan någon
tid i Paris, dit hon kom med goda
vänners hjälp, för att, såsom det hette,
utbilda sig till modehandlerska och
etablerade sig i den egenskapen också
i Köpenhamn efter hemkomsten. Före
sin upphöjelse till konungens gemål
hade hon haft flera barn. Prägeln af
sin simpla uppfostran förlorade hon
aldrig, och lärde sig t. ex. aldrig att
tala ett vårdadt språk.
De danska oldenburgarnes familjelif
hade företett många ledsamma och
äfven anstötliga sidor. För att ej gå
längre tillbaka än till den eländige
Kristian VII, som vid 17 års ålder
förmältes med Georg III:s af England
syster, den 15-åriga, vackra och älsk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
