Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Ur en gammal hofmans minnen. Af G. Renholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som möjligt, hade han tagit sig den
vanan att för hvarje gång han tömde
sitt glas säga några ord såsom ett slags
motivering för skålen, och han hade
så växt in i denna metod, att till och
med när grefvinnan icke var tillstädes
ansåg han en pretext nödvändig och
drack ur sitt glas med en min, som
uppfyllde han en tvungen plikt hvilken
var honom mycket emot. »Han
erinrade vid sådana tillfällen om Sokrates,
tömmande giftbägaren.»
Det var en vansklig uppgift för
kungens omgifning att hindra honom från
att taga sin revanche för den påtvungna
måttligheten, när han icke stod under
grefvinnans pmedelbara uppsikt.
Lyckligtvis tålde han rätt mycket, i
synnerhet när han drack sina egna goda
varor, och när han någon gång
öfver-skred den tillbörliga gränsen, sökte
alla, från de högste till de lägste af
uppvaktningen, draga försorg om att
han ej skulle visa sig för andra.*
Bland dem, som inom den lägre
hofbetjäningen åtnjöto kungens högsta
förrtoende och som också hyste för
honom den största hängifvenhet, var
•När Fredrik VIF en gång, efter aflagdt
besök hos Karl XV på Beckaskog, vid
hemresan passerade Malmö, gafs af 4- v.
landshöfding v. Troil till hans ära en stor
diner. Icke så litet »stagad» redan innan
han satte sig till bords, ökades under flitig
påspädning hans stämning högst betydligt,
men han iakttog hela tiden med
öfverdrif-ven högtidlighet sin konungsliga värdighet,
ända till dess han midt under middagen
plötsligt reste sig och med osäkra steg
närmade sig dörren. Hans kammarherre
skyndade efter och återkom om en stund,
framförande H. M:ts ursäkt att han ej kunde
stanna längre vid bordet; »han måste
skrif-va ett bref till grefvinnan ...» Sällskapet
låtsade naturligtvis tro påhittet.
Då kungen ett par timmar senare gick
ombord på sin kronobåt som skulle föra
honom till Köpenhamn, hade Malmö
folksångförening infunnit sig vid hamnen för
att bringa honom en hyllning. Han
uttryckte sin erkänsla i följande ord: »Tak,
svenske Studenter, fra Danmarks Konge,
der en Gang var lige god Student som
De!» Not af Red.
hans lifsadelknekt Anders Petersen, ett
framstående original bland alla andra
i detta originella hof. Han hade rätt
att föra fritt språk med kungen, som
hade en viss aktning för honom,
där-fore att han alltid sade sin mening
utan krus. Han skulle medfölja på
alla resor både till lands och sjös.
Oaktadt Anders själf tyckte om att
taga sig ett glas (hvarföre han också
till den småsnåle Berlings förargelse
hvarje vecka fick till sig frän den
kungliga källaren utlämnad en butelj
gammal rom extra) sökte han, när så bar
till, förekomma att hans höge herre
drack för mycket. — En gång på en
ridtur från Fredriksborg ropade denne
allt emellanåt på Anders för att räcka
honom portvinsbuteljen. Vid
ankomsten till Ljungby begärde kungen
återigen af Anders sitt portvin. — »Det
är slut,» sade Anders.»— »Hvad för
något I är det slut£< Då har, satan gale
mig, du druckit ur det!» — »Det
har jag allt gjort,» svarade Anders;
och han tillade så högt att det kunde
höras: »Jag vill inte veta af, att han
kommer full in till sta’n.»
En annan gång hade Anders begått
någon försummelse med att hissa
flaggan på kungens tält vid Skodsborg,
och grefvinnan, som ej kunde tåla
honom, begagnade tillfället att uppreta
kungen. Det sändes genast bud efter
Anders och han »blev frygteligt skældt
ud» af majestätet. — »Herregud!»
gen-mälte Anders, »är det här då något
att göra sådant väsen af! Jag hade en
blyhatt i går kväll, men det har ju
Ers Majestät också ofta haft!» — »Ja,
det har du s’gu Ret i, Anders,»
svarade kungen. Och därmed var den
saken klarerad.
En gång skröt kungen med en
mycket ansträngande ridt, 6 mil mellan
Vissingbjerg och Odense, som han
hade gjort på otroligt kort tid. Någon
tillät sig bemärka att afståndet icke
var mer än 3 mil, men kungen stod
fast vid sitt påstående och tillkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
