Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Holger Schjödt. En underlig historia af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
don, allra hälst som jag visste att
under denna tid mycket så kalladt löst
folk dref omkring i staden.
— Jaså, ni tycks värkligen inte alls
känna igen mig, började han åter, —
men skulle ni inte försöka friska upp
ert minne litet. Eller kanske ni hällre
vill att jag skall göra det? Skulle ni
värkligen alldeles ha glömt bort Holger
Schjödt?
Som jag var ur stånd att påminna
mig, att jag någonsin kännt någon
människa med det namnet, skakade
jag afvärjande och ovilligt på hufvudet.
Jag tyckte skämtet började gå för långt
— och jag sade med en bestämd, om
än något tjock stämma, att det hela
måste vara ett misstag.
— Ja, så säga de alltid, sade han
med ett föraktligt kast på hufvudet, så
att tofsen på axeln hoppade, — det
är alltid och på ett så utmärkt sätt lätt
att värja sig bakom det där
allfam-nande ordet misstag — när man
begått en dumhet eller önskar att ha
någonting ogjordt. Misstag! Jo, jo, det
ordet kan ju också ibland ha sina
sidor, och en dum åsna är ju alltid
den, som inte har begrepp att slå
bakut. — Jaså, ni tror således inte,
att jag känner igen och hittar vägen
till mina dagars och alla mina vidriga
ödens upphof? Hvad?
Med ens stod det klart för mig, att
det måste vara en galning, som på
detta oförsynta vis trängt sig in till
mig; kallsvetten bröt fram på min
panna vid denna tanke, och med hvad
som stod mig åter af min vid denna
upptäckt plötsligt stelnade tankeförmåga,
sökte jag — fastän förgäfves — uttänka
någon rimlig anledning för att kunna
resa mig upp och så obemärkt som
möjligt närma mig dörren.
Endera märkte han ej min hastiga
rörelse, då jag sköt stolen från bordet,
eller också brydde han sig ej därom.
Han sträckte blott ut en hand, hvars
formskönhet jag vid detta tillfälle just
ej hade någon anledning att beundra,
och lade den öfver några fullskrifha
pappersark, som lågo på bordet och
sade med illa dold ironi:
— Jaså — ni fortsätter alltså ännu
med ert skrifveri — och har ej
förlorat lusten? Kanske att ert dåliga
minne rent af förskrifver sig däraf, att ni
sysslar med för mycket på en gång,
ni har troligtvis ej ens tid — att
påminna er era egna skapelser, om
någon af dem skulle falla på den idén
att uppsöka er för att påminna er
om sin allt fortfarande odisputabla
tillvaro?
På en gång mera intresserad och
mindre rädd, drog jag stolen åter
närmare bordet och sade:
— Skulle ni vilja vara god och
förklara eder närmare, så att det en gång
blef en smula ljus i den här saken?
— Nå, men så titta då ett tag
riktigt på mig, så kanske ert minne ändå
till slut lyckas att fä tag i Holger
Schjödt.
— Jag försäkrar er värkligen —
uppriktigt —
— Att jag — är fullkomligt
obekant etc. — ja det förstås, ni är
värkligen synnerligen omöjlig. Nå, jag får
väl tro er då och rycka fram med
re-kommendationsbrefvet. — Hör på —
ni skulle väl ej händelsevis känna igen
den här — ?
Han hade ur bröstfickan på sin
dammiga kavaj dragit fram en liten i gult
omslag häftad bok, som han direkt
stack under min näsa.
Jag kastade en snabb blick på den
lilla boken. Jo, visst kände jag igen
den, det var ju min första bok —
»debutboken», — det var längesedan jag
sett något exemplar af den. Och jag
tog den tvekande och började meden
viss motvillig nyfikenhet bläddra
igenom de starkt tobaksdoftande bladen.
Den uppväckte ungefär samma känsla
af olust och obehag, soro då man
händelsevis påträffar ett gammalt förlegadt
kärleksbref, som ej längre har något
att säga en och som öfverleft sig själf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
