Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Holger Schjödt. En underlig historia af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
därför att det blifvit förlagdt och
bort-glömdt.
— Nå, nu få vi väl se — sade han
med »duskehuen» — om man inte ändå
blir igenkänd till slut! Och just som
han sade detta, föll en af de små
berättelsernas rubriksidor upp, och
namnet Holger Schjödt stack mig rakt i
ögonen, med tvära latinska typer.
Jag såg med en förundrad och skygg
blick på min gäst. Jo, värkligen —
så vidt jag kunde minnas, kunde detta
ej vara någon annan än Holger Schjödt,
han själf, som han stod och gick i den
norska köpstaden. Dock var
»duskehuen» värkligen det enda jag kunde
påminna mig och känna igen af hans
yttre, för öfrigt måste jag tillstå, att
han alldeles fallit ur mitt minne, och
att jag hade lika litet aning om hans
framfarna öden, som jag hade om mina
egna kommande. Jag skulle gärna ha
velat finna mig till rätta genom att
läsa en eller annan sida af hans egen
historia,* men jag tyckte mig dock ej
kunna midt för hans ögon sätta mig
ned och läsa om hans af mig själf
hopflikade öden, allra hälst som jag
kände att jag i denna affär ej hade
riktigt rent samvete.
Han såg triumferande på mig med
ett par kalla, ljusblåa ögon, som jag
ej utan ett visst intresse blickade in uti.
— Det gjorde er således inte rädd
att misslyckas den där gången —
små-skrattade han, i det han drog fram en
tobakspung ur sin ena bröstficka och
ur denna tog en liten, halffc förbränd
pipsnugga, som han tände och ifrigt
började blossa på:
— Ja, ni ursäktar kanske, men det
är ni själf som bestått mig med den
här kostsamma och ohälsosamma
ovanan. — Dåligt är det med slantarne,
och så är det här — ni vet––––––-,
han slog med flata handen på det
insjunkna bröstet, — — men rökas ska
det, tja–––––––-
Han hostade hårdt och ihåligt, så
att jag ryckte till.
— Ni måtte ha ett snurrande
ka-leidoskop i ert hufvud, och det var väl
därför ni inte kände igen mig med
detsamma, fortfor han. — Hvilket
dåligt minne ni ändå måtte ha, ni
kommer förstås inte alls ihåg hur missnöjd
kritiken var med mig, d. v. s. med er?
Jo, detta hade sannerligen inte fallit
ur mitt minne, och jag mumlade ett
ödmjukt erkännande till dessa ord.
— Ja> jag var också missnöjd med
mig själf — och med er först och
främst, och jag är det fortfarande —
och det var därför som jag till slut
beslöt mig för att söka upp er. Jag
är mer än missnöjd öfver det
misslyckade exemplar af släktet homo, som
ni lyckats tota till af mig — mig, en
norsk student! Uff da! Om ni ändå
hade begåfvat mig med en enda liten
talang. Men inte — Och ändå som
ni vet — blicken i hans ljusblå, kalla
ögon blef bitande, — så tycker
fruntimren där borta på kanten — i min
födelsestad — om folk med evner —
men hvad har jagl? Ni har inte
gif-vit mig så mycket en gång, så jag
kan slå an på den flickan jag tycker
om.
Han hostade torrt.
— Och hvad är det ni begär af
mig — hur skulle jag nu kunna —
— Begär! Om ni ändå från
början hade skaffat mig en fast
anställning där borta — och inte blott
tilldelat mig den ömkliga rollen af
omöjlig vagabond, så skulle jag ju möjligen
kunna trösta mig öfver mina andliga
lyten och öfver min ihållande och
sällsamma otur.
— Det har således inte gått er så
väl — framkastade jag skyggt.
— Och det kan ni fråga! Ni, om
någon, borde väl veta att jag har en
orolig ande, kanske ett arf efter er —
kom det spetsigt, — på sista tiden
har jag till och med försökt mig på
automobilagentur.
— Där borta på det norska
västlandet, utbrast jag häpen, — i en af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
