Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Holger Schjödt. En underlig historia af Maria Jouvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norges vildaste och minst bebodda
fjorddalar, det var sannerligen en djärf
tanke.
— Nå, det förstås — ni förstår väl
att skenet behöfver förgyllas upp litet,
allrahälst efter mordet på skeppar
Løvland. Jag har en studiekamrat, som
skickade mig den där fina
guldemalje-rade skylten från Berlin och vet ni —
den där granna porslinsplattan
ofvan-för min dörr är värkligen det enda,
som i någon mån förmått att höja mitt
anseende, sedan ni så godt som
tillintetgjorde det, genom att låta mig
spela en mer än framstående roll vid
skeppar Løvlands misstänkta död.
— Ja, det var oundvikligt för
berättelsens gång, det förstår ni väl; ni
var ju i alla fall inte
gärningsmannen.
— Men jag blef starkt misstänkt —
mer än som var mig nyttigt, som ni
vet — men det hörde väl också till
det oundvikligal
— Ja — visst — om ni ändå bara
försökte sätta er in i saken af er
uppgift, ni är ju i alla fall berättelsens
hufvudperson, och jag hade värkligen
aldrig tänkt mig att ni skulle bli en
figur i ett galérslafsdrama.
— Min uppgift 1 Skulle det
värkligen vara en uppgift att framställa en
sådan som jag är? Jag kan tyvärr
inte finna det.
— Men ni kan väl ändå förstå —
— för berättelsens utveckling — —
— Utveckling och afveckling––––
han blossade med dystert rynkad
panna så häftigt på den lilla pipsnuggan,
att rummet inom ett par minuter var
fylldt af en kväfvande lukt af dålig
tobak; — sannerligen — det hela är
så inveckladt för mig att jag. ej
begriper det ringaste.
Det uppstod en lång tystnad, och
jag kände mig värkligen mer än
beklämd, när jag såg det dystra, något
elaka ansiktet framför mig och hörde
den häftiga andhämtningen och den
torra hostan, som återkom allt inten-
sivare och ihåligare genom den
kvalmiga tobaksröken.
Hvad skulle jag göra — för att
ändra Holger Schjödts fatala öde
kunde jag väl inte riskera obehaget att
utge min första novellsamling i en ny
upplaga, allrahälst som detta företag
då måste ha skett på egen bekostnad
och med en utgång i perspektiv, som
sannerligen lämnade allt annat att
önska. Jag funderade så, att min hjärna
hotade att brista för att på något vis
bli kvitt den besvärliga gästen och
kunde med grämelse i själen ej finna
ut något klyftigare, än att ödmjukt
bedja oro hans närvaro i en helt ny
berättelse, där jag möjligen kunde lofva
honom att se genom fingrame med ett
eller annat — lofva honom mindre
rättvisa — och lugna honom med en
reel och stadigvarande utkomst i
lif-vet. Men några talenter kunde jag ju
tyvärr inte lofva — han hade ju en
gång fått sin plats anvisad i detta
af-seende; åt den saken fanns absolut
intet vidare att göra.
Och jag meddelade honom så
varsamt som möjligt hur jag ämnade ställa
det för honom.
Han lyssnade med dyster min.
— Ja — det är ju bra att ni
åtminstone gör hvad ni kan, sade han
så efter en stunds eftersinnande, —
men — tillade han ännu dystrare —
–––flickan där borta får ni i alla
fall inte glömma bort att jag skall ha!
— Ni kan själf förstå att jag ej kan
svara för någonting i den vägen,
vågade jag skyggt framkasta, — jag är
ej i stånd att skänka andra »evnen
än dem jag redan gifvit er.
Men vid dessa ord blef hans ansikte
synnerligen hotfullt, och jag fann
därför för godt att i samma andedrag
lugna honom med att jag skulle
försöka göra allt hvad i min makt stod,
för att han skulle bli så nöjd som
möjligt, och för att blidka honom, fyllde
jag hans tobakspung, som låg bredvid
honom på bordet, med fin turkisk ci-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
