Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egen hand. Och vill ni ej med godo
gifva vika, lagar jag, att det sker med
ondo. Ni får välja själf, det är det
enda, jag kan göra för er.
Löjtnant Angelo sackade. Han
visste, att den långa kamp, den
tillbeddas mor hela sitt lif fört med
mot-gångarne och brödbekymren, gjort
henne flinthård. Från hvad hon ansåg
bäst för sig, skalle hon aldrig afstå.
Och så erinrade han sig, hvad hon en
gäng öppet sagt honom.–––––Virgilias
skönhet är vårt enda kapital, vi måste
göra det räntebärande. — Han ägde
icke medlen därtill och knuffades åt
sidan.
— Gife det då ingen möjlighet?
frägade han skrämd af det allvar, som
trängde inpå honom och hotade att
taga bort all hans handlingskraft.
— Jag ser ingen, sade signoran
hårdt — men kan ni finna något så
gärna för mig. — Hon väntade ej ett
ögonblick på hans svar och liksom
för att visa, hur onödigt det var att
söka ett sådant, tillade hon. — Det
är på tiden, att ni hittar det, ty i
morgon afton vill Gambardello ha
bestämdt besked, han är inte så tålig
som ni, han.
Blodet steg löjtnant Angelo åt
huf-vudet, ty allt som borde afgöras fort,
irriterade honom. Och hetsigt inföll
han.
— Har ni verkligen panna att sälja
Virgilia?
Signora Pradinis min uttryckte
trötthet och leda, när hon återtog.
— Ni kallar det så, ty ni mister
något, men jag kallar det att göra
min dotters lycka. Tänk för resten
efter själf, min bästa herr grefvel
— Jag protesterar 1 skrek löjtnant
Angelo gällt.
— Det ändrar icke en jota. — Den
vaxgula färgen på signora Pradinis
infallna kinder vek för en blek rodnad
och fiskbenen i hennes korsett knakade
olycksbådande. Hon hade föresatt sig
att framtvinga ett afgörande och hen-
nes beslutsamma hållning underrättade
motståndaren, att striden redan från
början var gagnlös.
Men för löjtnant Angelo gällde det
hvad han ansåg vara sitt lifs lycka
och hela hans inre reste sig mot ett
dylikt slut på en sådan sak. I hans
hjärna böljade tankarne hvirfla om
med fruktansvärd fart, men oaktadt de
mest energiska försök att bringa någon
reda i dem, lyckades han ej däri.
Blott ett stod fullt klart för honom:
att vänta i tretton år på att fä äga
den kvinna, som älskade honom och
som han tillbad, det öfversteg hans
krafter, men att beröfvas till och med
detta svaga hopp, på hvilket han dock
skulle kunna föra en någorlunda
dräglig tillvaro, det blef nådestöten. Het
af oro och fruktan sprang han upp
och utropade.
— Det är lönlöst att söka, jag
finner ändå ingenting. Men jag älskar
Virgilia och litar på henne, hon har
svurit att aldrig tillhöra någon annan
än mig.
Signora Pradinis i all sin skepticism
triumferande leende kom honom nu
att alldeles tappa hufvudet och med
svindlande fart fortsatte han.
— Jo, säger jag er, min fru, jo . . .
jo . . . jo . . . Virgilia är Giulias
lands-maninna, liksom jag är Romeos
landsman. I dessa båda äga vi ett lysande
exempel, och tvingas vi till
ytterligheter, vet ingen, hvart det kan leda.
— Romeo, Giulial — Signora
Pra-dini knöt händerna så hårdt, att det
knäppte och knakade i fingerlederna,
och hennes ögon sköto ljungande
blixtar. — Anstår det en italienare att
nämna de där bedröfliga figurerna?
Tycker ni det, Angelo? Har ni
någonsin betänkt, hvilken skada den
engelske rimsmidaren, hvad han nu hette
igen, tillfogat oss med sina
teaterdockor. Han satt på sin dimmiga ö och
fantiserade ihop verser och det
förundrar mig bara, att någon orkar läsa
dem. Och han förläde, gud bevars,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
