Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Nu hoppas jag, att vi talat ut
och gjort det tillräckligt tydligt, sade
signora Pradini. Och sedan hon från
sin höjd kastat en forskande blick ned
på. löjtnant Angelo och funnit, att han
var fullständigt slagen, tillade hon
nästan mildt. — Jag är ingen af de där
obarmhärtiga mödrame från medeltiden,
och tacka madonnan och helgonen
därför, jag skänker er en timme att
taga afsked af hvarandra. Sedan måste
det vara slut. — Ja, säg ingenting, det
är onödigt att spilla ord på en
af-gjord sak. — Hon gick bort och låste
upp en dörr i rummets bakgrund samt
släppte ut sin dotter. Därefter skred
hon med imponerande lugn förbi
löjtnant Angelo och lämnade de båda unga
ensamma. I tamburen hörde hon
ljudet af de heta kyssar, som växlades
innanför, och sade deltagande.
— Stackars barn, men hvad skall
man göra? Det sker ju till deras eget
bästa. — Sedan kastade hon sin gamla
mantilj öfver axlame, satte sin
omo-däma hatt på hufvudet och tog
parasollet, som var så urblekt, att hon ej
vågade spänna upp det, och gick
låsande dörren i dubbla slag efter sig.
Hvarken Virgilia eller löjtnant
Angelo tänkte på, att de voro allena.
Deras upphetsning var för stor, att de
skulle bry sig om annat än den
förestående skilsmässan. Och att den var
oundviklig visade signora Pradinis
bortgång, ty hon skulle ej hafva lämnat
dem utan att vara säker på sin sak.
Det oaktadt ville löjtnant Angelo ej
gifva allt förloradt och ehuru icke det
ringaste, som kunde styrka honom i
hans uppfattning, fanns, hakade han
sig fast vid det traditionella halmstrået,
som ett bedrägligt hopp icke ens vid
detta tillfälle försummade att räcka
honom. Han visste ej hvar det borde
finnas eller hvaraf det bestod, men han
var beredd att sträcka ut händerna åt
alla sidor efter det. Tills vidare
väntade han jämförelsevis lugn. Och
sedan de unga kysst hvarandra ett till-
räckligt antal gånger, togo de plats i
soffan som de alltid plägade, och så
stor är vanans makt, att de utan att
märka det gledo in på kallpratets
banade väg. Men Virgilia hejdade sig
snart, det var för mycket annat som
upptog henne och med nedslagna ögon
började hon liksom pröfvande.
— Du talade med mamma, hörde
jag-
— Ja, svarade han och suckade.
— Hennes beslutsamhet är
fruktansvärd, den har alldeles krossat mig.
Jag är som mörbultad.
— Hon kan tala, sade Virgilia med
innerlig öfvertygelse. — Sedan i går
och ända tills du kom i dag, har hon
utan uppehåll bearbetat mig. Hennes
ord träffade som klubbslag.
— Har du inte sofvit i natt?
frågade han med oroligt deltagande. —
Dina ögon äro röda och ...
— Vi ha ej tid att uppehålla oss
därmed, afbröt Virgilia. — Men
fortfar det på samma sätt, blifva de snart
fördärfvade. — Och ännu en gång
upprepade hon. — Mamma kan tala,
hon.
— Tyvärr 1 — Löjtnant Angelo drog
en djup suck. Han märkte, att han
hade en hel del, som han ville hafva
sagdt, men var ej på det klara med
hvilket som borde sägas först. Han
tog sig öfver pannan och väntade en
stund för att bringa reda i sina tankar.
En paus uppstod och då den
hotade att blifva lång, hostade Virgilia
uppfordrande. Och när detta ej heller
hjälpte sade hon sakta.
— Angelo!
— Min Virgilia! — Han spratt upp
ur sina trista funderingar och vände
sig mot henne. Den förebrående
blicken i hennes ögon underrättade honom,
att han borde företaga eller
åtminstone säga något, och då han i
hastigheten ej hade annat att tillgripa,
berättade han sin fars förslag om ett
giftermål med f. d. muraren Capellettos
dotter. Som inledning till de allvarligare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
