Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Romeo och Julia 1903. Skiss från Italien af Gustaf Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ämnen y hvilka antagligen måste
afhand-las mellan dem, var det ganska
lämpligt och dessutom borde det stärka
Virgilia i hennes motstånd mot
modrens enträgenhet. Ty att de ej skulle
gifva vika, fann han, fem minuter efter
det han själf gjort så, helt naturligt.
När han slutat, log han uppmuntrande
mot Virgilia och hon log tillbaka.
— Men det är ju präktigt! utropade
hon glad.
— Ja, inte sannt. Men jag är också
en äkta Buonmarito och dagtingar
aldrig med mina skyldigheter.
— Och så blir inte du heller lottlös,
fortsatte hon lifligt.
— Nej, medgaf löjtnant Angelo litet
långdraget, ty han anade dunkelt att
något låg bakom den ifver, hans
älskade visade. Men så tog begäret att
riktigt fä visa hvilken hjälte han varit
öfverhanden och med en trogen kopia
af den gest, gamle grefve Buonmarito
beundrat, sade sonen emfatiskt. — Jag
svarade honom också, att det aldrig
kunde komma i fråga, det var en
förolämpning mot dig.
— Tretton år, inföll Virgilia som
det syntes hennes älskare alldeles
omo-tiveradt.
— Hvad menar du? — Den
förnimmelse, att allt icke var som det
borde vara, han redan haft, kom ånyo
öfver honom och han betraktade den
unga flickan bredvid sig med rädd
förundran.
— Har du betänkt hvad det vill
säga att vänta i tretton långa år?
frågade hon i stället för att svara.
— Vänta? — Nej hvarför skall du
göra mig ledsen genom att väcka dessa
tankar, som jag blott med ansträngning
lyckas hålla på afstånd. Ack Virgilia,
vår belägenhet är ej sådan, att vi med
skämt om dylikt böra förvärra den.
— Vår belägenhet, ja. Har du
riktigt tänkt på den saken?
— Oh, min älskade!
— Det har jag gjort — sedan i går.
— Den unga flickan såg honom in i
de halft beslöjade ögonen och boijade
allvarligt. — Hör mig uppmärksamt
och lofva att ej blifva ond öfver mina
ord. Men det är nödvändigt att säga
det.
— Det är väl inte allt för
obehagligt, Virgilia?
— Att börja med kanske, men
sedan ... sedan Angelo. — Hon brast
ut i ett nervöst skratt, som oangenämt
kittlade hans hörselorgan.
— Du gör mig helt nyfiken, men ...
— Låt mig fortsätta! Jo, jag har
funnit lösningen. Lik honom, du vet,
gubben, som låg och plaskade i
badkaret, kan jag säga: eureka. — Hon
blef för ifrig att kunna sitta kvar på
sin plats, steg upp och ställde sig
framför löjtnant Angelo. — Vi äro öfverens
om, hur olidligt det skulle blifva att
vänta i tretton år. Vi kunna det helt
enkelt icke.
— Nej, nej, suckade han nedslagen
men såg genast beundrande upp till
henne, som visste vägen ut ur
svårigheterna.
— Vi gifta oss, men icke med
hvarandra, som mamma sade i går.
— Det menar du intel
— Och sedan kan ingenting i
världen hindra oss att tillhöra hvarandra.
— Hon kastade sig ned på soffan
bredvid honom och slingrade armame
kring hans hals. — Oh, min Angelo,
det är lösningen.
Det tog några sekunder innan han
riktigt hunnit fatta, men när det vä!
skett, bröt ett jubelrop oemotståndligt
öfver hans läppar.
— Virgilia, du skänker mig lifvet
åter, flämtade han och höljde hennes
ansikte med ett regn af heta kyssar.
— Du kloka, präktiga kvinna.
Hon skrattade förtjust.
— Tänk dig, Angelo, de tretton
åren, hvilka likt en mara tryckt våra
sinnen, förminskade till några
månader. Tänk, att vi ej funnit det förut.
— Utan dig hade jag aldrig gjort
det, bekände han öppet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
