Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Första kärleken. Af Emilia Pardo Bazan. Öfvers. af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRSTA KÄRLEKEN.
Emilia Pardo Bazan, f. 1851, räknas till en af det moderna Spaniens förnämsta
författarinnor, har kallats för Spaniens madame Staél och spelat en betydande roll i
sitt lands litterära och sociala lif. Äfven denna lilla novell ger ett godt begrepp om
träffsäkerheten i hennes skildring af ett själstillstånd.
T_Jur gammal var jag på den tiden?
** * Elfva eller tolf år. Kanske snarare
tretton, ty att förälska sig dessförinnan
på allvar är väl för tidigt. Men jag
kan icke gå i god för det, ty i södern
utvecklas i förtid hjärtats känslor, om
det nu verkligen är detta organ, som
bör bära skulden för sådana tokerier.
Om jag icke riktigt kan komma ihåg
när, kan jag åtminstone på pricken
angifva, huru min första kärlek
uppenbarade sig. Jag var mycket förtjust i
att — så fort min faster hade gått i
kyrkan för att bevista aftongudstjänsten —
smyga mig in i hennes sofrum och
husera i hennes lådor, hvilka hon höll
i mönstergill ordning. Dessa lådor
voro för mig ett museum, jag kom där
alltid öfver någonting gammaldags
eller egendomligt, som utandades en
mystisk doft, doften af de
sandelträds-solfjädrar, som parfymerade hennes
hvita linnekläder. Urblekta
satinkuddar, stickade halfvantar, omlindade med
silkespapper, helgonträsnitt, sysaker, en
syväska af blått sammet, broderad med
jägarhorn, ett radband af silfver, allt
detta dök fram ur gömmorna, och jag
brukade sitta grubblande framför dessa
skatter och sedan åter lägga in dem
på deras plats. Men en dag, jag minns
det som om det vore i går, upptäckte
jag i öfversta lådans ena hörn, och
liggande på några gamla spetskragar,
någonting guldglänsande ... Jag stack
ned handen, skrynklade ofrivilligt
spetsarna och drog fram ett porträtt, en
elfenbensminiatyrmålning i en
guldram.
Jag blef genast vid första anblicken
slagen med häpnad. En solstråle, som
föll genom rutan, smekte bildens
lockande former, hvilka tycktes vilja träda
ut ur ramen och komma mig till
mötes. Det var ett betagande älskligt
kvinligt väsen, ett sådant, som jag
hittills endast i drömmen kunnat måla.
Hon tycktes kunna vara vid pass
tjugo år; hon var ingen
halfutspruc-ken rosenknopp med outveckladt flick-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
