Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Första kärleken. Af Emilia Pardo Bazan. Öfvers. af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande mig en oskyldig och likgiltig
min.
Min faster kom in bullersamt, ty
kölden i kyrkan hade förvärrat hennes
hosta, som nu var kronisk. Då hon
fick se mig, lyste hennes små, af
skrynk-lor omgifna Ögon upp, och i det hon
gaf mig en klapp på axeln med sin
vissnade hand, frågade hon, om jag
som vanligt hade hemsökt hennes
lådor. Därpå sade hon med ett litet
skrockande skratt: — »Vänta ett litet
tag, vänta, jag har någonting, som du
kommer att tycka om, någonting, som
jag har köpt enkom för din räkning.»
Och ur sin rymliga väska plockade
hon fram en papperspåse och ur
påsen tre eller fyra gummikarameller,
hopklämda i en kaka, hvilket hos mig
väckte en känsla af äckel.
Min fasters yttre uppenbarelse var
icke heller ägnad att ingifva aptit för
några sötsaker: årens härjningar,
tandlösheten, ögonen i ovanligt hög grad
stirrande och dimmiga, grodden af en
mustasch eller borst, som ej just
prydde hennes insjunkna läppar och
munnen, som var ovanligt bred, några
olustiga grå lockar, som icke
förskönade hennes ansikte, och den skrumpna
halsen med sina blåa färgtoner, som
liknade en kalkons, när den är vid
godt lynne .. . Kort sagdt, jag vägrade
att taga emot karamellerna. Uffl En
känsla af indignation och manlig
protest grep mig, och jag sade
eftertryckligt:
»Jag vill inte ha dem, jag vill inte
ha dem!»
»Vill du inte ha dem? Det var
konstigt! Du, som är en värre
läckergom än en katt!»
»Jag är inte längre något småbarn»,
utbrast jag och gjorde mig så lång
som möjligt, genom att höja mig på
tåspetsarna. »Jag bryr mig inte om
sötsaker det allra ringaste.»
Min faster betraktade mig med ett
visst humoristiskt, ironiskt smålöje, och
slutligen kunde hon ej låta bli att
brista ut i ett hjärtligt skratt, som i
allra högsta grad förfulade henne,
genom att obarmhärtigt blotta hennes
käkars anatomiska brister. Hon
skrattade så hjärtligt, att hennes haka och
näsa så godt som möttes och nästan
dolde hennes läppar, på samma gång
skrattet förtydligade alla rynkorna i
hennes kinder och ögonlock; härvid
kom också hennes kropp och hufvud
i häftig skakning, så att hostan anföll
henne och gjorde en plötslig ända på
glädjeutbrottet, men innan dess hade
hostanfallet sträckt sina verkningar
äf-ven till mig på ett sätt, som icke var
behagligt, men naturligtvis kunde hon
icke hjälpa det.. . Förödmjukad och
med en känsla af fysiskt obehag tog
jag till flykten och uppsökte min mors
rum, där jag tvättade mitt ansikte med
vatten och tvål och sedan började att
sysselsätta mina tankar med porträttets
kvinna.
Och alltfrån den dagen och stunden
kunde jag aldrig hålla mina tankar
borta från denna bild. Så snart min
faster lämnade sitt rum, var jag på
minuten därinne, drog upp lådan, tog
ut miniatyrporträttet och försjönk i
åskådande. Och detta åskådande, hade till
följd, att jag inbillade mig, att hennes
trånande blick, dold under
ögonlockens bedårande hvälfning, sökte min,
och att hennes hvita barm häfde sig.
Jag blef blyg och skämdes för att
kyssa henne, jag inbillade mig, att hon
skulle bli stött öfver min djärfhet, och
jag tryckte henne blott till mitt hjärta
eller höll henne pressad mot min kind.
Alla mina tankar och handlingar togo
sin utgångspunkt från, hänfördes blott
till damen på porträttet, jag betedde
mig mot henne med den mest
utstuderade finkänslighet, en öfverflödande
grannlagenhet. Innan jag gick in i
min fasters rum och drog upp den
efterlängtade lådan, tvättade jag mig,
kammade mitt hår och fifiade upp mig,
så som jag sedan kommit under fund
med att brukligt är, när man går till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
