Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Första kärleken. Af Emilia Pardo Bazan. Öfvers. af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ett kärleksmöte, Ofta kunde det hända
mig att möta andra jämnåriga pojkar,
som voro mycket stolta af sina
smygmöten med någon flicka, och dessa
kunde då visa mig kärleksbref,
fotografier och blommor och slutade
vanligtvis med att fråga mig, om icke jag
också hade en fästmö, med hvilken
jag utbytte förtroenden och bref. En
känsla af obegriplig skamfullhet band
min tunga, och jag svarade endast
med ett högdraget och gåtfullt leende.
Och när de ville ha mitt omdöme
angående deras småflickors skönhet, ryckte
jag på axlarna och kallade dem »bara
skräp». En gång var jag på en
sön-dagstillställning, en ungdoms bjudning,
hos mina flickkusiners föräldrar.
Flickorna voro verkligen mycket vackra,
och den äldsta af dem hade ännu icke
fyllt femton år.
Vi höllo på med att titta i ett
stereoskop, när plötsligt den yngsta af
kusinerna, som väl knappast ännu var
elfva år, förstulet grep min hand och
mycket brydd och flammande röd
hvi-skade i örat på mig:
»Tag det häri»
Jag kände, att i min hand trycktes
något mjukt och upptäckte, att det var
en rosenknopp. Flickan sprang sin
väg småleende och såg på mig med
ett skälmskt ögonkast, men jag svarade
med en puritanism, som kunde anstått
en Josef, med att ropa till henne i
min tur —
»Tag det här!»
Och jag kastade rosenknoppen midt
i ansiktet på henne, en snäsning af så
ohöflig art, att den för hela kvällen
kom henne att svälja gråten och gjorde
henne snäsig och surmulen, och till
den dag i dag har hon icke förlåtit
mig, fastän hon nu är gift och har tre
barn.
De två eller tre timmar, hvilka min
faster hvarje dag morgon och afton
tillbragte i kyrkan, voro för korta för
min beundran af det bedårande
porträttet, jag beslöt till slut att tillägnn
mig det för att kunna ha det i min
ficka. Sedan detta var gjordt, kände
jag mig som människoskygg och
undvek människors sällskap, alldeles som
om jag hade begått ett brott. Jag
föreställde mig till och med, att
porträttet i sitt klädesfängelse kunde följa
och se alla mina handlingar, och jag
slutade med att bli så löjligt
extra-vagant, att om jag behöfde att klia
mig eller draga upp strumpan eller
något annat, som ej fullt stämde
öf-verens med den kyska idealismen i
min kärlek, så tog jag porträttet och
lade det afsides i godt förvar på ett
säkert ställe för att sedermera kunna
hafva full handlingsfrihet. Också hade,
efter stölden af porträttet, min fantasis
irrfärder inga gränser; jag gömde det
under min hufvudkudde hvaije natt
och sof med känslan af att behöfva
försvara det, porträttet placerades
närmast väggen och jag intog platsen
utåt rummet, och jag vaknade
oupphörligt af fruktan, att någon skulle bereda
sig inträde och bestjäla mig på min
skatt. Slutligen drog jag fram det
från dess gömställe under kudden och
lade det närmast hjärtat under skjortan,
och man kunde följande dag se
märken på bröstet, som porträttramen hade
åstadkommit.
Denna porträttets plats invid mitt
hjärta och den omilda beröringen af
dess ram gaf mig högst förtjusande
drömmar. Bildens original kom icke
in effigie men i egen person, i
naturlig storlek, lifslefvande, skön, älskvärd
till mig för att föra mig bort i en
flygande vagn till hennes slott. Med
mildt våld plägade hon anvisa mig en
plats på en låg stol vid hennes fötter
och brukade öfverfara mitt hufvud,
smeka mina ögonbryn och mitt hår
med sin härligt formade hand. Jag
läste för henne ur en tjock mässbok
eller spelade på luta, och hon
värdi-gades småle och tacka mig för det
nöje, som min läsning och min sång
henne. Slutligen inväfdes alla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
