Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Första kärleken. Af Emilia Pardo Bazan. Öfvers. af Hellen Lindgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjliga romantiska reminiscenser i min
hjärnas drömmar, och jag var än en
page, än en trubadur.
Som en följd af alla dessa
fantastiska idéer började jag att alldeles
synbart magra, något som med stor oro
varseblefs af både mina föräldrar och
min faster.
»I den här kritiska brytningstiden
mellan ungdom och barndom är
allting oroande», sade min far, till hvars
vanor det hörde att läsa läkarböcker,
och ängsligt iakttog han den blåaktiga
ringen kring mina ögon, mina bleka
läppar och framför allt den fullkomliga
brist på aptit, som alldeles påtagligt
uppenbarade sig hos mig.
»Lek, pojke; ät pojke», kunde han
säga till mig, och jag svarade honom
modlöst: »Jag har icke lust.»
Man började att rådpläga om
förströelser, man bjöd mig på teatern,
man gaf mig nysilad mjölk och lät
mig hvila från mina sysselsättningar
med studierna. På ett senare stadium
började de att duscha mitt hufvud med
kallt vatten för att stärka nerverna,
och jag kom under fund med, att min
far, när jag vid frukosten sade honom
mitt god morgon eller senare vid
middagsbordet, började att betrakta mig
med en underligt forskande blick och
sedan ibland liksom smekande lät
handen fara öfver min ryggrad. Jag
beslöt att hellre dö än bekänna mitt
brott. Så snart jag lyckades befria
mig från min familjs besvärande, ömma
uppmärksamhet, tog jag min tillflykt
till porträttets tjusande kvinnobild.
Slutligen beslöt jag för att komma
henne närmare att göra mig af med
detta glas, som skilde mig från henne
själf.
Huru jag bäfvade, när jag satte detta
beslut i verket! Men slutligen
besegrade min kärlek mina sista
betänkligheter och den obestämda fruktan, som
ännu tillbakahöll mig från detta
vanhelgande, och med uppbjudande afall
min skicklighet lyckades jag att få loss
glaset från porträttet. Då jag tryckte
mina läppar mot bilden, kunde jag
känna den lätta doften af hennes hår
och rent realistiskt tyckte jag mig ha
en lefvande person att göra med, en
person, som jag med mina darrande
händer omfamnade. Jag öfverfölls af
en vanmaktskänsla och föll medvetslös
ned på soffan. Men äfven vid
svim-ningsanfallet höll jag fast i
miniatyrmålningen och höll den tryckt mot mitt
hjärta.
När jag återfick medvetandet, såg
jag min far, min mor och mina syskon
alla ängsligt lutade öfver mig. Jag
läste i deras ansikten deras rädsla och
upprördhet. Min far kände mig på
pulsen och skakade på hufvudet, i det
han mumlade:
»Hans puls är ju nästan omöjlig att
känna, den är som en fläkt.»
Min faster försökte med sina klor
till fingrar att taga ifrån mig
porträttet, men jag grep om det ännu fastare.
»Men mitt kära barn, låt bli . . .
Du bara rent af förstör det», utropade
hon slutligen. »Ser du inte, att du
gör det illa? Kära du, jag skall inte
alls banna dig . . Du skall få se på
det så mycket och så ofta du vill, men
du får inte lof att förstöra det.»
»Låt honom hållas», bad min mor,
»låt honom ha kvar det, gossen är ju
sjuk.»
»För allt i världen, mycket gärna
annars», svarade den gamla flickan.
»Ja bevars, låt honom ha det, det går
mycket lätt att säga! Men hvem skall
sedan måla mig ett annat lika bra . .
eller kunna återgifva mig, sådan jag
var då för tiden. Ingen människa
målar miniatyr nu för tiden .. . den
konsten kunde man förr i tiden, och jag
hör också till det förflutna, och hvad
jag var då, det är jag inte nu, nehej,
inte sådan jag är afmålad där —
h vafalls?»
Jag stirrade på henne i obeskriflig
fasa, och min fingrar släppte sitt grepp
om porträttet. Jag vet inte ens hur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
