Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1903 - Första kärleken. Af Emilia Pardo Bazan. Öfvers. af Hellen Lindgren - Anjans snöhäst. Af Walter E. Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag kunde få fram orden: » Du, faster,
porträttet ... är det du?»
»Tycker du inte, att jag är fullt så
vacker nu, hvafalls, gossen min? Åhnej,
man ser inte riktigt ut likadant, när
man är tjugotre år och när man är . .
ja . . . jag kommer knappt längre ihåg,
hur gammal jag är.»
Det blef svart för ögonen, och det
var hardt när, att jag hade svimmat
om igen, min far bar mig till min
säng och gaf mig ett glas portvin.
Jag tillfrisknade emellertid ganska
snart, och jag hade sedermera alldeles
förlorat lusten att besöka min fasters
rum.
ANJANS SNÖHÄST.
Af WALTER E. HULENERS.
Tlkolati gick och plöjde. Fåra föll
ef-* ter fåra. Ut för backen och upp igen
för att börja om ifrån .början, alltid
rakt som ett streck; den lilla seniga
finnhästen småsprang nickande med hela
kroppstyngden på selen, då plogjämet
skar ner i mullen, svartbrun, våt och
tung efter sista regnet. Ty ändtligen
hade ett ordentligt regn kommit och
tagit bort sista kälen i jorden och de
sista isbroame öfver bäckame. Snön
började draga sig tillsammans mot
top-parne och skrefvoma på snöfjällen och
smältvattnet risslade ner genom skogen
och fyllde åar och sjöar öfver
bräddar-ne. Solen blef varm, myggen började
sjunga i solnedgångame, som
fördröjdes allt längre med hvar dag.
Ilkolatis röda tröja lyste på långt
håll öfver trädan i den spädgröna backen
bakom och björkskogen under det
blåbruna fjället med snöblink på toppen,
Anjans snöhäst. Som en stor, rörlig
blomma sköt den upp ur den blåbruna
trädan med strimmor af gulrandig lera.
Den gick uppifrån och ned i samma
enformiga rörelse jämt. Samma enformiga
rörelse som gick öfver fälten allestä-
des i den sjungande fjällflodens dal,
med skärande blanka billar och torfvor
som vändes i en jord, ångande efter
fruktsamhet, desto häftigare, som tiden
från fröet genom grodden till frukten
är tillmätt i några få månhvarf.
Det hade dröjt länge med
snösmältningen det året och det hade sett ut
som om våren aldrig skulle ha
kommit in i floddalen där nerifrån hafvet.
Så fort snön började bli grofkornig
med bara fläckar och blåsipporna stucko
upp sina hufvuden ur rishögarna och
mellan stenarne, kommo nya snöfall
med frost och köld. Vakame ute på
älfven hade så många gånger lofvat att
förena sig med vakarne kring land,
vattnet hade gått ner genom den
blå-li vi ta isen och gjort den pipig och
färdig att gå. Men alltid kom kölden
igen och gjorde den fast och öfver lade
sig snön för att skydda den mot
värmen och solstrålame.
Att vintem aldrig ville gå, denna
långa vinter, som kämpade med all
makt att bevara sitt välde I Denna
lånsra vinter som för det mesta klämt
r nom i spiselvrån att kara iden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
