Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, december 1904 - En hjärtesak. Af Henning Berger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Af HENNING BEROER.
T Verandans västra flygelduk af oblekt
* domestik, stramt spänd likt ett
segel af kvällsbrisen, skimrade nästan
röd i aftonsolen, men lämnade
verandan i skugga, en skugga likväl, som
var ljus och varm och ännu fylld af
den sena middagens vinångor och
dessertaromer. Mot öster, där utsikt var
lämnad öppen, tecknade sig högvuxen
granskog i sluttande afrundning mot
den ljusgröna himlen, och en strimma
färglöst vatten blänkte nedanför i en
vasskantad vik. Verandagardinen
ryckte stundom till i sina ringar, hvilka
gnisselspändes kring
mässingshållar-na; den slog, fläktade, böljade,
fladdrade och sträcktes ånyo, under det
att det knäppte och smällde likt
tågvirke och block i en kutterrigg. Från
säfven steg ett sakta sus, ett prassel,
som upplöstes i vinden.
Kring det ännu ej afdukade bordet,
hvars tillknycklade servetter bildade
snöhvita skansar mellan vinkaraffer
och fruktassietter, fyllda med kärnor
och bigarråstjälkar, sutto några
herrar, som ej brytt sig om promenaden
ned till sista båten, med hvilken ett
par af gästerna skulle återvända. Det
var värden och hans svåger, båda
finansmän; en ung man, halfliggande i
en bambustol, samt konsul Naumann.
Konsuln hade, sin vana trogen, då
varorna voro first råte, druckit mycket
af de utmärkta vinerna. Hyn var
smultronfärgad, men såg frisk ut och
missklädde ej mot det hvita håret och
välvårdade skägget. Hans rörelser
voro eleganta och metodiska, nu tog
han långsamt upp ett litet fodral ur
fickan, öppnade det och drog fram
en elfenbensknif, fällde upp ett af
bladen och började omsorgsfullt sprätta
upp pappeirsgördeln, som kringslöt
den lilla feta och svarta, spolformiga
cigarr, han försett sig med. Detta
skedde liksom i vissa tempon, likaså
snoppningen, blåsningen,
dammur-knackningen och tandningen af
cigarren. Därpå lagade han sitt kaffe:
ingen grädde, men en half
sockerbit och ett par droppar konjak i den
tunna koppens svarta och rykande
innehåll. Och konjaksglaset lylldt till
randen.
Svågern blinkade åt värden och sade
allvarligt:
— Titta på Naumann — han ser ut
som om han skulle få slag.
Den unge mannen i bambustolen
höjde hufvudet en centimeter, men
konsuln endast skrattade, det var ett
gammalt skämt dem emellan, och
strykande med sin vackra hand, en
feminin hand, på hvars fingrar dyrbara
juvelringar blixtrade, öfver det hvita
skägget, sade han:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
