Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 11, november 1906 - Scenen, af Axel Berndtson - Drachmanns Gurre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ströms öfversättning å Svenska
teatern.
Gurre är ett lyriskt-romantiskt
kärleksdrama i 5 akter, lagdt på historisk
botten. Kung Wolmer, alias Waldemar
Atterdag, år olycklig med sin gemål,
den rika, lidelsefulla och grymma
drottning Helvig. På en jakt vid Gurre
sjö råkar han jungfru Tove och blir
djupt förälskad i henne som hon i
honom. Deras lyckliga och blida
förhållande tar dock snart en ända med
förskräckelse. Kung Wolmer beger sig
ut på härnadståg och innan han
kommer åter har drottningen i sin
svartsjuka låtit förgöra Tovelill under svåra
lidanden i den brännheta badstugan.
Kungen kräfver först ut en våldsam
hämnd på drottningen, som sättes i
arrest och på hennes älskare Folkvar
Lagmansson, hvilken förgöres genom
rådbråkning eller något dylikt. Sedan
hemfaller kung Wolmer åt en sådan
tungsinthet och förtviflan att intet synes
vara i stånd att rycka honom därur.
Tovelills far, kungens hofnarr, försöker
förgäfves alla sina medel att rycka
honom ur apatin. Först när
konungens drots, Henning Podebusk infinner
sig och gör det klart för Wolmer att
han ensam kan hålla riket samman,
vaknade på nytt hans härskarvilja och
han räcker drottningen sin hand till*
rikets och nordens återupprättande.
Sista akten spelas flera år därefter, på
nytt vid stranden af Gurre sjö, dit den
åldrande konungen begifvit sig för att
i ensamhet drömma sig tillbaka till den
tid då han första gången mötte Tove
och deras kärlek väcktes. Hon
kommer i en luftig skepnad honom till
mötes öfver den i morgonglans
strålande sjön, hvarför han följer henne
och de försvinna tillsamman.
Denna den konsiderationslösa
kärlekens höga visa och kärlekssorgernas
nästan oöfverkomliga smärta äro äkta
Drachmann’ska drag och därför så
anslående emedan de äro så sant
mänskliga. Det är kärleken rätt och slätt,
den som alltid ser föremålet genom en
omkrets af gyllene luft, den kritiken
aldrig genomtränger, en kärlek som är
mycket mera äkta, mycket mera
hållbar än den kärlek som filosofi, praktiskt
sinne och beräkning känna till.
Spelet stod ej på styckets nivå,
närmast på grund af hr de Wahl, som
återgaf den långa och mycket kräfvande
hufvudrollen — kung Wolmer. Denne
så begåfvade skådespelare blir allt mera
uppstyltad och kråmig i sitt spel. Det
enkla, osökta, naturliga synas honom
förkastliga hjälptrupper medan allsköns
poser användas i tid och otid. För
smärtans ackorder ägde de Wahl
sannare resonnans. Dessutom tuggar han
sönder versen och läser den med stort
själfsvåld, hvilket väl ändå icke är
meningen med vers; det hör
ovillkorligen välljud, klang, smidig rytm till
vers, annars är dess idé förfuskad.
Man kan hysa olika åsikt om vers,
men ger man sig en gång till att läsa
vers, så skall man göra det som sig
bör. Fru Harriet Bosse gaf jungfru
Tove med en nästan idealiskt fin
apparition, och äfven hennes tal hade
tonfall af äkta romantisk klang, som
dock stundom stördes af artificiell
onatur. För öfrigt visade utförandet
i sin helhet, huru förfärande vida det
evinnerliga lustspelsraseriet, utan allvar
eller tanke, fört Stockholms
skådespelare från förmågan att gifva uttryck åt
ett intensivt känslolif. Knappast en
enda, hvarken af dem på ondt eller
godt, brände sig in i minnet. Dock
måste sägas att fröken Lindstedt, en
ung skådespelerska, som nyligen
öfver-koinmit till Svenskan från Dramaten,
lyckades få fram ett svartsjukt
furieansikte som drottning Helvig. Af hela
den öfriga ganska namnståtliga
uppsättningen kan nämnas: hr Riego hvilkens
torrt burleska »Klas Narr» dock långt
ifrån är den narr, som här afses, hr
Emil Hillberg, som otroligt men sant
blifvit upphöjd till drottningens
gunstling Folkvar Lagmansson; hr G. Hill-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
