Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - En kortfattad öfversigt af fäktkonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 FÄKTNING
Efter honom uppträdde under århundradenas lopp sådana mästare som
Delatouche, Le Perche-Ducoudray, de Lyancourt, Girard-Danet och La Boös-
sigre, hvars far var den för sin omotståndlighet beryktade fäktmästaren
Saint-Georges, som än i dag är fransmännens fäktareidol. Hvar och en af
dessa mästare utvecklade i mer eller mindre grad sitt eget system. Lyan-
court t. ex. uppfann kontraparaderna, hvilka numera utgöra styrkan hos flera
af de mera framstående fäktarne.
I början af nämnda period begagnades ringa eller inga skyddsmedel vid
fäktöfningarna; det är först på 1750-talet som fäktmasken kom i bruk.
Med eldvapnens fullkomning råkade fäktkonsten på förfall inom fäktgil-
lena, i synnerhet i Tyskland, och i dessas ställe bildades skyttegillen. Der-
emot uppehölls fäktningen vid universiteten och i militärskolorna, i synnerhet
vid de franska; och det är Frankrikes fäktmästare och fäktamatörer som under
förra århundradet och i början af detta fullkomnade och systematiserade
"värjfäktningen. En åf dess bästa fäktare under senare delen af denna period,
Lafaugére, uppstälde på 1820-talet icke mindre än 12,500 sammansättningar
af fäktrörelser på värja, hvarvid 8 enkla stötar och parader lades till grund.
Fransmännen hafva sedan varit det öfriga Europas läromästare och de äro
det i viss mån ännu, så vidt det gäller värjfäktning.
Att fäktkonsten i Sverige, under dess krigiska stormaktstid, stod ganska
högt, är helt naturligt; att fäkta och rida hörde till ädlingens uppfostran.
Flera af våra stora konungar voro goda och ifriga fäktare, såsom Carl IX
och Gustaf Il Adolf. Carl XI var som bekant väl förfaren i manlig idrott
och gynnade särskildt fäktkonsten. De bästa värjklingor, som svenska armén
egt, återfinnas under Carl XI och Carl XII. Deras värjor voro utmärkta vapen,
- hvilka säkerligen skulle utgöra en bättre beväpning för den svenska ryttaren
än våra dagars ryttaresablar. Diederich von Porath, som var »Kongl. Maj:ts
Håff-Fächtmästare», utgaf 1693 den första fäktbok, som skrifvits på svenska,
under titel »Palcestra Svecana, eller den Adelige Fächtare-Konsten», hvilket för
sin tid utmärkta arbete tillegnades Sveriges dåvarande arfprins, sedermera
konung Carl XII. Porath var den förste, som satte värjan i Carl XII:s hand.
»Palestra Svecana», rikt illustrerad, vittnar om en högt utvecklad fäktkonst.
Denna torde allt jemt hafva fortlefvat och öfvats i Sverige, enär envigen eller
dueller voro vanliga ända till början af detta århundrade. Då uppträdde Per
Henrik Ling och gaf oss äfven ett förbättradt system i fäktning. Han hade
studerat fäktkonsten i utlandet och tillegnat sig den franska skolans fulländade
metod, hvilken dock ej då för tiden odeladt gillades af gamla svenska fäktare.
Emellertid förblef Ling en i hemlandet oöfverträffad fäktare och den Lingska
fäktmetoden spreds från gymnastiska centralinstitutet och krigsskolan vid
Karlberg öfver hela landet. Genom flera af Lings efterföljare fortlefde hans
fäktmetod. Bland dessa må nämnas, förutom Branting och Georgii, den ut-
märkte värjfäktaren friherre Achilles von Vegesack intill 1846 samt dennes
lärjunge major Fredrik Wahlfelt, hvilken var sin tids skickligaste värjfäktare
i FOTAR Han dog 1873. Många af hans lärjungar lefva och fäkta
än i dag.
Att sabelfäktningen vunnit tycke och utbredning förnämligast i Tyskland
och Österrike samt i de Skandinaviska landen är till en viss grad att söka
i de germaniska folkens lynne, för hvilket det mera kraft och mindre finess
fordrande: hugget faller sig naturligare än stöten, hvaraf de latinska folken
med förkärlek begagna sig. Vid de tyska universiteten har ett system för
sabelfäktning, särskildt lämpadt för de der rådande duellerna, utvecklat sig.
I Sverige har under de sista decennierna en sjelfständig skola för sabelfäkt-
ning uppstått. Såsom dennas grundläggare må särskildt nämnas de för svenska
sabelfäktare välklingande namnen Hafström och Adlersparre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
