Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inledning - Om hållning och skick på fäktsalen - Värjfäktning - 1. Fäktkonstens grunder - I. Fäktmaterielen - Värjan och floretten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRJFÄKTNING +»
7. Man får på intet vis störa de som fäkta.
å 8. Om under fäktning motståndaren afväpnas, skall man upptaga hans
florett samt artigt återlemna densamma.
9. Det är mycket ohöfligt att spotta eller snyta sig med hårdt buller.
(CLRBEN
Alltså höflighet, disciplin och aktning för vapnen äro lagar, hvilka böra
fterlefvas i en fäktsal.
Värjfäktning.
Första Afdelningen. Fäktkonstens grunder.
I Kapitlet. Fäktmaterielen.
Värjan och floretten.
Lika visst som det förefinnes en ej så oväsentlig skilnad mellan en
orett och en värja, lika visst gestaltar sig fäktningen med dessa båda vapen
ågot olika, och likväl kan man säga att liksom floretten är studievapnet för
ärjan, så är också florettfäktningen grundläggande för värjfäktningen. Jag
är t. o. m. så långt, att ingen blir en skicklig värjfäktare som icke först -
erhållit grundlig öfning i florettfäktning.
Intill midten af 1600-talet fäktades uteslutande med värja vid alla fäkt-
fningar; men som dess klinga var för oböjlig och farlig, ersattes den vid
tskolorna af floretten, som erhållit sitt ursprungliga namn, det franska
»fleuret», efter det ämne, hvaraf den blef förfärdigad; fransmännen kallar
mligen en blandning af jern och stål, som gifver böjlighet och spänstighet,
euret. Den förste som talar om floretten är Besnard i sitt arbete af 1653.
Hos oss kallas emellertid fäktning på florett i regeln värjfäktning, hvar-
mot egentlig värjfäktning sällan eller aldrig förekommit i Sverige, åtminstone
cke under de tre sista decennierna. Att detta är en brist, torde hvar och
n medgifva, då man vet att det icke är med floretten man går beväpnad,
utan med värjan, för så vidt det icke är sabeln. Alltså, om man vill lära
ig sköta det vapen man bär, eller det som kan komma i fråga att använ-
as, så är det icke nog att i åratal fäkta på florett, utan man skall äfven
ågon gång pröfva på en verklig, värja, hvars skötande kräfver sitt särskilda
udium. Jag vill dock med bestämdhet framhålla att florettfäktningen är
elfva skolan, eller den nödvändiga förberedelsen till en regelbunden och
od värjfäktning. En öfvad florettfäktare blir emellertid snart förtrolig äfven
ed värjans skötande. Den väsentligaste skilnaden mellan dessa båda vapen
förefinnes uti tyngden och klingans konstruktion. En väl monterad värja
kan dock gifvas och bör ega samma goda afvägning som en florett, så att
an fullständigt beherskar spetsen.
Det synes som om hvarje fäktare borde ega nära bekantskap med fäkt-
apnets -konstruktion och delar, då ju studiet och tillämpningen af fäktkon-
en till en viss grad beror på goda vapen. Att denna kännedom icke är
idare fullständig ser man ofta exempel på — huru annars förklara att så
ånga både nybörjare och gamla fäktare nöja sig med illa konstruerade,
lumpigt tillverkade” och oriktigt afvägda vapen? Vi skola derföre temligen
rundligt behandla värjans och florettens konstruktion, innan vi gå i gard,
ör att lära oss den svåra konsten att sköta dessa fina vapen.
Den konstruktion på värjklinga, som allmännast förekommer hos det
ilitära tjenstevapnet af detta namn, är ingalunda en värjklinga, åtminstone
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
