Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Allmänna begrepp och grundrörelser - Känning af klingan samt gardläge och engagement - Anfallstafla, anfallspunkt och anfallslinie - Gardafstånd och utfallsafstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄRJFÄKTNING 53
engagementerna i enkla och dubbla, hvilket är det riktigaste, enär sjelfva
garden i sig bör innebära en betäckning på samma sida man ligger och
OR engagement såsom - rörelse förstås i regeln en förflyttning till andra
sidan.
Det enkla engagementet består uti att antingen betäcka sig på samma
sida som man ligger, eller om detta är gjordt, låta spetsen på kortaste väg
gå under motståndarens klinga och betäcka sig på motsatta sidan, genom att
taga och beherska motståndarens klinga på denna sida, enligt regeln för
engagera »qvarten» eller »tersen».
Det dubbla engagementet utföres genom att låta spetsen gå under mot-
ståndarens klinga och betäcka sig på motsatta sidan samt omedelbart derpå
då han svarar, gå under igen till andra sidan liksom vid ett enkelt engage-
ment.
Häraf framgår att engagementerna egentligen tillhöra den höga linien,
men att de dock kunna förekomma äfven i den låga; vidare att engagemen-
terna äro, om man så vill, vapenrörelser: finter, skydd, angrepp på vapnet
etc., och att de följaktligen skulle hänföras dit; men som de äfven spela en
vigtig roll vid gardlägena hafva de, om också något tidigt, upptagits redan i
detta kapitel.
Anfallstafla, anfallspunkt och anfallslinie.
62... Anfallstaflan i. värjfäktning är ingalunda hela kroppen eller alla de
delar, som äro åtkomliga för stöt. Både armar och ben, underlif och ansigte
kunna visserligen träffas och de blifva äfven, frivilligt eller ofrivilligt, träffade
under fri fäktning; men derföre är det ingalunda sagdt att en fäktare bör
rikta sitt anfall mot dessa kroppsdelar. Det rättaste blir att alltid söka träffa
den del af motståndarens kropp, som erbjuder bästa, närmaste träffytan, med
minsta faran för egen blotta. Anfallstaflan blir alltså den delen af bröstet
som motståndaren vänder åt mig. Egen anfallstafla skall hvarje fäktare
söka nedbringa till det minsta möjliga, genom en riktig gardställning, hufvud-
sakligast genom effaceringen. S
63. Anfallspunkten är den högsta hvälfningen af bröstet, eller strax nedan-
för bröstvårtan; man bör i första hand söka träffa bröstet och då företrädes
den punkt som är närmast. Detta öfverensstämmer också med värjfäktnin-
gens koncentriska natur.
Att vid ett utfall rikta stöten mot ansigtet är i regeln orätt, emedan man
har längre väg dit än till bröstet och stöten blir svårare att justera i denna
vinkel. Stötar mot underlifvet eller främre benet äro farliga, på grund af
det blottade läget för sträck: eller tempostöt i utfallet, som dervid upp-
kommer.
64. Anfallslinien är den raka linie, som går från främre axeln till anfalls-
punkten. Det är i denna linie man skall söka att hålla sig vid anfallsrörel-
serna. Alla. rörelser utanför denna förlänga vägen, försvåra riktningen och
minska skyddet.
Gardafstånd och utfallsafstånd.
65. Ofvanstående båda begrepp hafva stundom förvexlats med hvarandra
eller, oriktigt nog, sammanförts. till ett enda; och likväl kan det vara en vär
sentlig skilnad mellan gardafstånd och utfallsafstånd. Gardafståndet blifver
i regeln vid fri fäktning ett längre afstånd från motståndaren än utfallsaf-
ståndet, som är gränsen för det kortaste gardafståndet. Att vid fri fäktning
gå i gard innanför utfallsafstånd blir alltid farligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
