Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Vetenskapens i gamla tiden uppfattning af världen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
upp- och nedgång och högsta stånd på himlen. De så
kallade fixstjärnorna hade en så regelbunden rörelse, att
deras ställning kunde med fullkomlig noggrannhet
förutsägas för framtiden. Äfven solens ställning, då hon
vandrade längs efter djurkretsen under årets lopp, var
synnerligen regelbunden, hon framskred nära en grad hvarje
dygn, och däraf kom sig att kaldäerna uppdelade cirkeln
i 360 grader. Äfven för månens ställning funno de en
påfallande regelbundenhet, för hvars upptäckande troligen
tusental af år omfattande observationer varit nödvändiga.
Efter 223 synodiska månomlopp eller 6585 1/2 dygn
(= 18 år 10 à 11 dagar) återkommer månen till nästan
fullkomligt samma läge i afseende på jorden och solen.
Om således en månförmörkelse inträffar på en bestämd
tid, så kan man förutsäga, att en sådan återinträder efter
loppet af sagda period, som kallas Saros-cykeln.
Detsamma gäller för solförmörkelser, fastän förutsägelsen då
ej är fullt så pålitlig. Då förmörkelserna, särskildt af
solen, göra det djupaste intryck på ej blott människorna
utan på hela den lefvande naturen, var det ej underligt
att de stjärnkunniga prästernas anseende i högsta grad
ökades, när de riktigt förutsade dessa naturföreteelser.
Astronomerna torde redan mycket tidigt ha fått klart för
sig, att solförmörkelserna bero på, att månen kommer
mellan jorden och solen. Ledda af denna iakttagelse
torde de något senare ha vunnit insikt om, att
månförmörkelserna förorsakas däraf, att månen inträder i jordens
skugga. Då nu denna skugga på månen visar sig ha en
cirkelformad kant, måste man därur draga den slutsatsen
att jorden är rund. Men då jordskuggan på månen är
cirkelformig, hvilken sida jorden än må vända åt månen,
måste man däraf draga den ytterligare slutsatsen, att
jorden är rund som ett klot och ej som en skifva. Dessa
observationer gåfvo således anledning att bilda en riktig
föreställning om jordens form och dess likställighet med
solen och månen såsom himlakropp. Det är ej otroligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
