Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPRÅKLIGT GENUS OCH FAMILJEKÄNSLA. 67
sta filosofer, ty de skåda alt »sub æternitatis specie»,
begreppet tid existerar ej för dem. De grönländska verben
sakna nämligen alldeles temporalformer — en
egendomlighet, hvilken språkets ypperste grammatiker, Kleinschmidt,
ej als vill tillräkna dem som en olägenheter medförande
brist.
I ett helt nyligen utkommet arbete om de nubiska
språken har den fräjdade egyptologen R. Lepsius sökt gifva
en folkpsykologisk tydning af det förhållandet, att det
hufvudsakligen endast är indo-européer, semiter och hamiter
(egyptier), med andra ord: verldens främsta kulturfolk, som
ega ett grammatiskt genus. All högre utvecklingsförmåga
hos ett folk, säger han, måste hvila på en djupare sedlig
grundval, och denna är till största delen att söka i
familjelifvet. Men familjen beror väsentligen af de båda könens
skillnad och däraf att dessa i äktenskapet på ett sedligt
sätt ställas vid hvarandras sida. Af denna könens sedliga
motsats behärskades indo-européernas, semiternas och
hamiternas (enligt Lepsii åsigt) gemensamma stamfäder ända
därhän, att de läto den utbreda sig öfver hela den
omgifvande naturen och inordnade hvarje föremål under det ena
eller det andra könet.
På oss gör denna förklaring intrycket af en
konstruktion, mot hvilken man lika lätt kunde uppställa andra,
som förde till det fullkomligt motsatta resultatet. Man
kunde med samma skäl säga: först när de hos barbariska
folk i djurisk motsats mot hvarandra stående könen uppgå
i äktenskapets högre enhet, först då mannen inser att
kvinnan icke är hans motsats utan hans like, först då är en
högre utveckling till verklig mänsklighet möjlig. Lepsius
har låtit den språkliga genusskillnaden få en alt för stor
och därtill alt för osäker kulturhistorisk bakgrund för att en
sund kritik skulle kunna finna hans förklaring öfvertygande.
Den gamle filologiske mystikern Löscher ansåg att
hebreiskan, »det heliga språket», röjde sin helighet äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
