io inledning. utveckling. Ett sådant förfarande har jag ansett vara så mycket mera på sin plats, då detta kulturhistoriska ämne hittills ej blifvit föremål för någon allsidig öfversiktlig skildring. Af det nu sagda följer ännu en annan riktningslinie för teckningen. Är man starkt intresserad af att uppspåra den nyss antydda växelverkan mellan individualiteten och dess omgifning, det vill säga intresserad af orsaksförhållandena i utvecklingen, då minskas eller försvinner af sig själf hågen att kritisera och »värdesätta». Kritiken innebär ju en önskan att något vore annorlunda än det är; men en sådan önskan hyser man i allt mindre grad, ju mer man tror sig inse hvarför något är och måste vara just sådant det gestaltat sig. Till att sålunda framför allt sträfva att förklara ledes tecknaren i föreliggande fall äfven af sin ställning till föremålet för framställningen. Äfven för mig har bilden af Topelius' författar-gärning vuxit och utvidgats i nära samband med lifs-intressena. I min barndom, på 1850-talet, var jag prenumerant på Eos och läste samtidigt Fältskärns berättelser i Helsingfors Tidningar. Och ännu står lifligt för mitt minne det intryck jag, på 1860-talet, erfor, då jag firade julaftonen på främmande strand och fick Iyjungblommor till julgåfva. Den känsla skalden uttryckt i julhälsningen från Sicilien: »hvar finnes ett land som mitt fädernesland?» denna känsla bröt då genom likheten i situationen plötsligt fram i femtonårigens sinne, för att sedan alltjämt af Sylvias sångare få ny näring och högre förklaring.