riktningslinier. 7 Kommo så studentåren med deras brytning mellan gammalt och nytt, skarpa meningsutbyten med kamrater och däraf alstrad lust att kritisera allt mellan himmel och jord. Äfven jag genomlefde då en period, under hvilken jag, stolt öfver besittningen af vissa estetiska teorier, käckt satte mig till doms öfver mycket som jag tidigare beundrat. Men hvad särskildt Topelius beträffar, väcktes jag snart till besinning genom de nedsättande omdömen, för hvilka skalden under språkstridens dagar, på 1870-talet, utsattes, och mot hvilka jag något senare dristade draga i härnad. Denna fejd ledde mig till djupare studier i fosterlandets litteratur, och så gjorde jag, på 1880-talet, ett försök att teckna Topelius' skaldelif mot bakgrunden af de historiska förhållanden, i hvilka han utvecklats. Och jag tror jag icke misstager mig, om jag antar att det gillande omdöme skalden fällde öfver denna teckning varit orsaken till att han ville anförtro mig äfven värfvet att utge hans skrifter och i större skala teckna hans lif. Än senare, på 1890-talet, fann jag för mannaålderns arbete till det kommande släktets gagn en ledstjärna i de grundsatser för uppfostran, som ett kvart sekel förut »borrats i sänk af tidens monitorer», men som nu alltmer vinna erkännande af den eftervärld, till hvilken skalden då vädjade. Och slutligen, när det nya seklets dystra morgon bröt in, när allt, som skänkt tidigare släkten deras fasta framtids- och evighetshopp, tycktes slås i spillror, då lärde jag 111ig af vår storhetstids diktning att djupare än någonsin förr känna och inse huru ändock hjärtats längtan evigt mot himlen stiger, och sången är odödlig och stark som våren.