16 seklernas arf. Allt detta utvisar ett land i beständig kamp med naturmakterna, ofta slaget, aldrig besegradt, alltid hoppfullt,falltid lefvande äfven under den djupaste snö. Så föga återstår här af söderns sorglösa behag, att i detta land glädjen liknar en flyktig solglimt, rikedomen en saga och naturens ljufvaste fägring en försvinnande dröm. Hårdt allvar, blandadt med vemodig resignation, är det utmärkande draget i Finlands natur. Hemligheten af dess skönhet består i den ständiga, obevekliga växlingen af lifvets skendöd och lifvets uppståndelse. Hälften af dess lif är begrafvet i natt och hälften står i odödeligt ljus. Skalden frågar: »Säg, kan man dö för detta land?» Ja, svarar historien. Och lefva!» * För detta land, i denna natur, har ock släkte efter släkte lefvat, än drömmande den korta försvinnande drömmen om sommarens fägring, än kämpande nybyggarens hårda, ofta förtviflade kamp mot frosten, än — det för det finska lynnet mest typiska — kännande huru ur det hårda allvaret en mild, stilla glädje växer upp. Redan Finlands första skald anslår denna ton. Den högsta lyckan, säger Frese, är att lefva och bo bland åkermän; ty där kan man sin sorg vid plogen glömma, och sin hälsa kan man där med arbet få, uppå hårda strå om rosor drömma, rosor drömma om uppå de hårda strå. Naturen i Finland är sålunda på en gång människans vän och hennes motståndare. Slår man på måfå upp i Kanteletar, så kan man träffa på tvenne runor efter hvarandra, i hvilka rakt motsatta naturstämningar