finlands natur och fotyk. 17 uttala sig. I den ena klagar den sjungande öfver att han ej kan yppa sina sorger för någon människa; endast skogens träd kan han välja till sina förtrogna. I den följande sången yttras åter, att ju ljusare, varmare naturen blir i vårens dagar, dess mörkare, kallare blir det i den sjungandes hjärta. Men huru än stämningarna sålunda växla: ett är visst, att naturen lefver, och lefver på samma sätt som människorna. Fångstmannen eller nybyggaren, som vandrar ensam i de djupa skogarna, ser i half dunklet skymten af underliga gestalter, hör människoliknande röster, och så formar sig för hans inbillning skogens husbonde Tapio med hela hans husfolk, värdinna, tjenare och tärnor. Och ännu Runeberg, när han vandrar i Saarijärvis ödemark, tycker sig alldeles på samma sätt »vara omgifven af gudar och andar, hvilkas gestalter man med ögat söker och hvilkas hviskningar örat hvarje stund väntar att få uppfånga». Så blir känslan för naturen och dess lif en outtömlig källa till poetisk alstring. Tidernas skiljaktiga smak kan kläda de poetiska intrycken i olika dräkt, men innerst inne klappar naturkänslan städse lika varm i finnens hjärta. Om ock Creutz skenbart leder oss till »de arkadska fält», så veta vi dock hvilken natur det är han dyrkar, långt från de stolta städer, där nöjet säljes bort för ärelystnans väder; vi veta hvar vi ha att söka en ljuflig trakt, dit oskuld lyckan drar, där glädje, frid och lugn ses fästa henne kvar. 2