fin i, ands natur och fouc. 21 om han har starka armar och uthållighet, draga ut i ödemarken, där det är godt om utrymme. Så rödj ar nybyggaren sig ett hemman eller ett torp, hvilket han småningom allt mer förkofrar, och där han lefver med de sina, ofta långt skild från alla andra. Allmänna intressen vet han ej mycket af, hemmet, »det gyllene hemmet», blir i yttre afseende hans hela värld. Naturmakterna ha dock fortfarande hans öde i sin hand: frosten kan sköfla allt det anspråkslösa välstånd han lyckats hinna. Men umgänget med, naturen har hos hans- förfäder skapat föreställningar om lefvande väsen, som bo i skogarna, i vattnet, i luften, och af hvilkas välvilja fångstmannens eller nybyggarens utkomst beror. Och så kunna dessa föreställningar lätt ombildas till eller förbinda sig med känslan af att hela tillvaron styres af en mild fader. Därför kan man, när man arbetat så mycket man förmått, »vänta växten af Herren». Och om nybyggaren drabbas af missväxt, då vet han, att »Herren pröfvar blott, han ej förskjuter». Den himmelske fadern uppfostrar sina barn allvarligt och strängt, likasom den jordiske fadern och modern uppfostrar sina. Och denna känsla manar till inbördes hjälpsamhet i olyckans dagar: modern Finland är ock en uppfostrarinna, som följer Thomas Hanes valspråk: hvad andra ej af kärlek lärde, låt gemensam nöd de dina lära. Men den hårda kampen för tillvaron alstrar icke alltid ett sådant lif af sträng pliktuppfyllelse och inbördes välvilja. Mörkret kämpar med ljuset ej blott i naturen, utan ock i människornas sinnen. Vidskepelse, ärfd från hedendomen och katolicismen, slö fatalistisk maklighet,