22 seklernas arf. lust att dränka sorgerna i ruset, allt detta ligger under den långa vintern på lur i pörtets vrår, blott svagt upplysta af pärtans matta flamma. Och på samma sätt som allmogens lif gestaltar sig ock under äldre tider i stort sedt den fåtaliga herremanna-klassens. Ty det är blott en försvinnande del af dennas medlemmar som står främmande för landets hufvudnäring, jordbruket. Präster, den indelta militärens officerare och flere civila tjenstemän ha boställen, de öfriga skaffa sig gärna en lägenhet, om ej för annat så för att trygga de efterlefvandes utkomst. Professorer och skollärare innehafva dels prebendepastorat, dels prebendehemman. Äfven till universitetet har donerats en mängd hemman, hvilkas skötsel vållar de lärda herrarna i konsistorium många bekymmer, och af hvilkas afkastning lärosätets förkofran i hög grad beror. Så blir jordbruket en nationalangelägenhet, missväxten en nationalolycka. Allt detta alstrar, särskildt på landet, hos herremännen känsla af samhörighet med allmogen. Prästen, om han ej själf är bondson, leder dock vanligtvis sitt ursprung från folket, och han är sina församlingsbors hjälp och stöd ej blott i religiöst afseende, utan ock i världsligt. Han försöker att ge bönderna goda råd i jordbruket, likasom hans fru sträfvar att lära bondgummorna huru de skola sköta sitt hushåll och sina barn. När missväxt kommer, delar man äfven här med sig så mycket man kan. Svårt har man det själf: i ett pastorat, stort som ett furstendöme, kan kyrkoherden under ett nödår ha större inkomst af prästbolet än af hela socknens tionde. Men räcker ej brödet till åt tiggarskarorna, så kokar man välling eller bakar nödbröd,