fin i, ands natur och fouc. 23 som dock är bättre än barkbrödet. Ohjälpt får ingen gå från prästens dörr. Men ännu i ett annat afseende är det ståndspersonerna, främst prästen, som få sörja för allmogens välfärd. I hela Finland fanns ännu i början af 1800-talet på 900,000 invånare blott tio läkare. Mot vanliga och lättare åkommor hjälpte man sig med huskurer — eller ock tillkallades en trollkunnig man att läsa bort sjukdomen med besvärjelser. Men när de förödande farsoterna kommo, koppor och tyfus, då var det prästen och hans hustru som kämpade mot dem, och ej sällan hände att de, själfva smittade, stupade på sin post och lämnade en talrik barnskara fader- eller moderlös. På samma sätt sörjer säkert ock mången »kommissarie» eller mången major af von Törnes kaliber för sina underhafvande. Och de gemensamma intressena göra att känslan af ståndsolikhet minskas. När prästen firar sitt nyår på första maj, och sockneborna samlas för att lyckönska till ett uppnådt nytt tjensteår, då ser man bland dem ej blott socknens fåtaliga herremän, utan ock klockaren och kyrkväktaren, kyrkosexmän och nämndemän. Och det sätt hvarpå Elgskyttarnes kommissarie umgås med sin omgifning är säkert typiskt för många liknande fall, där jaktintresset eller andra gemensamma syften förena herremän, hemmansägare och torpare, och där den personliga skickligheten, i idrott eller annat, blir den värdemätare, efter hvilken enhvar uppskattas. Så kommer ock grundvalen för världsåskådningen att för alla bli densamma: den fäderneärfda tro, hvilken prästen på ämbetets vägnar förkunnar och hvars kärleksbud alla söka efter förmåga uppfylla. Men därutöfver ha naturligtvis herremännen en egen bildningsvärld, i