24 seklernas arf. hvilken de lefva. Man håller Stockholms Posten eller Åbo Tidningar, eller båda, och följer sålunda med sin tid; man köper eller lånar vittra arbeten, och hvad söm slår an på det känsliga sinnet, det skrifver man af i visböcker. Och när så mot slutet af 1700-talet sällskapsvisans gyllne tid bryter in, när Valerius', Wallins, Silverstolpes, Teng-ströms och Franzéns visor flyga land och rike omkring på vingarna af Åhlströms musik, då får man nog äfven långt borta i Finland vid middagens slut höra huru skämtet tar ordet vid vänskapens bord med fingret åt glasen som dofta. Och hvarför skulle man ej äfven på själfva prästgården kunna prisa lifvets glädje? De visor man sjunger ha ju ofta författats af andans män; jaja, hvem vet om ej en af de glada poeterna ännu blir Svea rikes ärkebiskop och en annan Finlands? leke behöfver man heller frukta att tjenstefolket tar anstöt: det förstår ju ej svenska. Men som representanter för en högre odling stå å andra sidan dessa fåtaliga herremän i samma ställning som nybyggaren i ödemarken. Gentemot de mörka makter, som råda i kampen för tillvaron: fattigdom, okunnighet, tröghet, ser den ensamme odlingskämpen lätt sitt arbete fåfängt, och utan stöd af andra slappas han i sitt intresse. Eller ock är den bildning han fått endast en inhämtad läxa, utan kraft att andligen hålla honom uppe. Så kan han, liksom ännu långt senare prästen i Värmlands finnbygder, känna sig ställd i valet mellan att spara eller att supa, och i hvartdera fallet förlorar han makten att verka för det folk, hvars stöd och föresyn han borde vara. *