fin i, ands natur och fouc. 25 I de små kuststäderna, särskildt Österbottens, gestaltar sig lifvet något annorlunda, men dock med vissa likartade drag. Äfven här spelar jordbruket länge en icke obetydlig roll. När en stad grundas, förses den af en huld regering ej blott med privilegier, utan ock med »donationsjord», åker och äng. Denna jord utskiftas bland borgarne och odlas dels af enhvar skildt för sig, dels i sambruk, ifall lotterna bli för små och svåra att gärda mot hvarandra. Ofta äro dessa jordlotter de fattigare borgarnes redbaraste egendom: husen i staden kunna brinna, lösegendomen kan plundras och näringslifvet afstanna vid fientliga infall; men är man blott i stånd att skrapa ihop utsäde, så kan den moderliga jorden gifva nya skördar och nytt hopp. Förnämsta näringskällorna äro dock naturligtvis handeln och sjöfarten. Det kunde tyckas, som skulle genom dem städernas befolkning ledas till en annan syn på lifvet, än landsborna. Under missväxtår, när säden är dyr, kan ju köpmannen göra goda affärer, och han behöfver då ej känna sig stå i samma beroende af naturmakterna, som bonden. Men någon säker utkomst erbjuda dock handeln och sjöfarten icke. Postgången är långsam, konjunkturerna kunna ej alltid begagnas, helst rörelsekapitalet ofta är litet. Och hafvet är ej mindre opålitligt än sveden: i skärgården lura tusentals undervattensgrund, en tidig isläggning kan stänga vägen hem för den last, af hvilken man väntat sig stor profit. Och äfven om priserna stiga under missväxtår, så minskas på samma gång allmogens