finlands natur och föi.k. 2; skeppsfarten, såvida i de flesta af dem inga andra näringsgrenar finnas eller ens kunna idkas. De stora notvarp handeln från dem utsträckt till vidt aflägsna länder, väntas om hösten tillbaka, än med hopp, än med fruktan, i hvardera fallet med spänd längtan. Det är då man ser den runda rådmannen, med ett halft dussin fartyg i sjön och lika så många på staplarna i sitt spekulerande hufvud, titta gravitetiskt fram ur dörren till sin krambod vid storgatan, för att ge akt på grannens flaggstång och än svära öfver den ihärdiga nordvinden, än triumfera öfver den gynnande sydvästen, än ropa ett ord af glädje eller harm åt en förbigående vän. Det är då den arma sjömanshustrun, i sin helgdagsdräkt, kommer med ögonen fulla af tårar från sin rika patron och klagar att allt ännu ingen underrättelse ingått om det skepp, på hvilket hon har sin man, eller med klara blickar och lätta steg skyndar hem, för att berätta för sina nyfikna barn, att ett Helsingörs-bref redan kommit och att pappa endera dagen är att väntas hem med engelska dockor och russin. Männerna hafva fartyg, varor och vänner ute på sjön, kvinnorna sina män, sina anförvanter och söner. Kärleken, tillgifvenheten, vinningslystnaden, allt har något att omfatta, att frukta eller önska; och när, vid det egna, patriarka-liska förhållande innevånarena emellan, som ännu äger rum i våra små städer, ingen har sina angelägenheter helt och hållet skilda från den andras, ännu mindre är okunnig om eller likgiltig för hvad som angår dem, så kan man lätt föreställa sig hvilket utbyte af förtroenden, hvilka ömsesidiga anlitanden, hvilka känslor af deltagande, af sorg eller fägnad, kort sagdt hvilka ämnen för prat och skratt och tårar måste förekomma i dessa