fäderneslandet. 33 kunde det hända att karelarne på båda sidor om gränsen slöto separatfred. Det vill säga: man visste hvad man icke var eller icke ville vara: icke fiender och härj are, då man kunde vara vänner och odlare. Blodets röst fick dock ingalunda alltid tala. National-hatet mellan de båda folk, som täflade om Finlands besittning, meddelade sig äfven åt finnarne, och dessa kunde sålunda ej sällan ifrigt deltaga i de grymma härjningståg, som företogos in i »fiendens» land. Och hos de finnar, som iydde under Sveriges krona, väcktes sålunda småningom en allt starkare känsla af att man åtminstone icke ville vara »ryssar». Väckelsen härtill var redan på 1500-talet så kraftig man kan begära. Så tecknar gamle Messenius på följande sätt slutet af detta århundrade; Ryska kriget nu kommer till. . I fem och tjugu år det stod, mång hjält däri utgöt sitt blod: de arme finnar, som näst bo, lede största sorg och oro. Ej dag, ej natt voro där fri, hvar slaktning ställtes de främst uti. Huru ofta med rof och brand den tid förhärjades Finland! Jag knappt det förtälja minns, dock i andra böcker det finns; den näst är elden, han sig bränner, så att han det i kroppen känner. Jämförelsevis lyckligare tider grydde med Stolbova-gränsen och stormaktsställningen. Ryssarnas härjningar upphörde så godt som alldeles; men vänskapliga känslor 3