34 seklernas arf. mot dem väcktes dock ej. Svea rikes på den personliga friheten fotade samhällsskick begynte växa in i folkmedvetandet och stärka känslan af skillnaden mellan frie män och slafvar. Och när samtidigt luterdomen allt mera befästes, då vidgades ock klyftan mellan Svea rikes finnar och de grekisktroende stamförvanterna. Säkert kunde dessa redan ganska tidigt få uppbära det epitet, hvarmed ännu den skröpliga, halta Rebecka uttrycker sin ringaktning för den bruriskäggyfvige On-trus: okristliga hedning. Detta verkade då å a!ndra sidan säkerligen äfven därhän, att skillnaden mellan finne och svensk icke framstod synnerligen skarp. Tvärtom framhåller Topelius i Stjärnornas kungabarn, att trettioåriga kriget äfven hos finnarne kunde väcka en känsla af delaktighet i den ära och de förbindelser stormaktsställningen medförde. Och när i tidens svenska poesi krigarnes hjältemod prisas, då finner man äfven finnarne omtalade i bredd med svear och götar. Mot slutet af århundradet tillkom ännu en omständighet, egnad att minska känslan af nationell åtskillnad. Enväldet och ortodoxin gjorde att alla underordnade sig auktoriteten hos de myndigheter, i hvilka rikets ställning som stormakt och soin den rena evangeliska lärans försvarare tog sig ett likasom samladt synligt uttryck: konungen och kyrkan. Valspråket blef Dahl-stiernas ryktbara: Gif Gud ditt hjärta, gif konungenom din tro. Gif Gud din själ och gif din kung gods, lif och blod. Gif Gud och kung hvar sitt, si så får fånen intet.